Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berlin vara vid "världens ända",
detta är något förbluffande och
häpnadsväckande och jag har föresatt mig
att skriva en stor, tjock bok om
Kosterön. Men med denna lilla historia vill jag
endast komma det att vattnas i munnen
på er efter denna punkt vid världens
ända, efter denna ö, denna alla
lycksaligheters huvudkudde. Huruvida
den bok, som jag en gång tänker skriva
om ön, kommer att heta
"Kungadottern från Kosterön" eller "De heliga
kornas ö" eller "Vildrosor, Enar och
Urberg" eller "Ön vid världens ända"
kan jag för ögonblicket ej avgöra. Dessa
titlar förråder jag endast för att antyda
allt, det man där kan finna, om man i
Berlin köper sig en biljett, reser i
tjugutvå timmar och kommer
tjugutvå-tusen år tillbaka till urtiden.
Föreställ eder min ö. Sedan vi i
Sydsverige, i Skåne från kupéfönstret
först sett vida sädesfält och gröna
skogsåsar, de härligaste bokar och vid
havet de ståtligaste ekar, som krydda
luften med doft av löv och bark och
susa kring de rika böndernas gårdar,
lämnade plötsligt den sinnligt veka
jorden oss. I stället för de kullrande
bokskogarna, växte runda granitkullar
upp, och av alla träden blevo endast
furorna, björkarna och ekarna kvar vid
vägen. Bokar, lönn, poppel, valnöt och
kastanj tappa alla andan för graniten,
som genomdrages av roströda
järnådror. Landet får Qtt pansar av granit
och på andra sidan Göteborg börjar
en sten sådan som ingen tysk kan
drömma sig i något hörn av Tyskland,
ej i Alperna, ej i Riesengebirge —
ingenstädes. Och under min resa
runt hela jorden för fem år sedan har
jag ingenstädes, ej ens i Himalaja,
skådat en så grotesk stenvärld som den,
som sträcker sig från Göteborg ända
till Strömstad. Vid havet är denna
sten-värld intressantast kring Fjällbacka,
som endast har en ångbåtsstation men
ingen järnväg. Vid järnvägslinjen
mellan Göteborg och Strömstad är det
huvudsakligen trakten kring stationen
Tanum, som fängslar. Här är
sten-världen till den grad fruktansvärd, att
landet ej längre förefaller befolkat av
människor, icke av djur, icke av träd,
utan endast av gigantiska blåa och gråa
granitbeläten.
Havet, som för århundraden
tillbaka ännu nådde in i landet, har
genom eviga överspolningar förvandlat
stenriket till Qtt figurrike. De
rundsli-pade bergsfigurerna likna än jättestora,
förstenade valrossar, än milsvida
hjordar av mammutdjur och ryggarna av
förstenade elefanthjordar. Däremellan
sträcka sig lager av förstenade
urskogsträd, av vilka månget tyckes vara en
hel mil långt. Och den förstenade
dödstystnad, som utströmmar från
denna blågråa granit, kan intet öra,
som hittills levat endast i stilla
bergstrakter, fält och skogar, göra sig en
föreställning om.
Här och där ser man som
försvunna i glömskan en trästuga, Qtt
dvärglikt träd, en liten ängsbit mellan
dessa otympliga gråa granitvidunder.
Det gråa landet längs havet är som
betäckt av en enda rustning, full av
järnbucklor. Och där järnvägslinjen
med dynamit söndersprängt graniten,
verkar människan i förbifarten som en
myra – inför det kluvna stenblocket,
som även efter sprängningen ej
uppgivit sin halsstarrighet, utan ligger där
utmanande likt en gigant, mot vilken
den lilla smulan dynamit maktlöst
blossat upp och varav den endast kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
