Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vältra litet åt sidan. Även om
jätteblocket kluvits, var det ju blott ett
sandkorn, dynamiten sattes till, ty milsvitt
ligger världen här full av nya
granitbucklor. Och man kommer på tanken,
att det ej var en tillfällighet, att Nobel,
dynamitens uppfinnare, föddes i
Sverige, granitlandet. Sverige, detta
sten-och järnland, rent av uppfordrade
människohjärnan att mot stenens trots ställa
människans trots och så uppfinna
dynamiten.
Lika steniga som kustremsan från
Göteborg till Strömstad äro öarna och
skären, som sträcka sig därutanför.
Och Kosterön är väl så gott som det
sista större skäret mot norr innan havet
övergår i Kristianiafjorden. Dessa
stenskär och denna stensträcka vid
Fjällbacka voro en gång i tiden de gamla
vikingarnas egentliga hembygd. Här
finnas ännu inskrifter, runstenar och,
vid Strömstad, på en kulle, det
berömda stenskeppet.
Men på Kosterön finner man i
dalsänkorna träd, alar och lågväxta ekar.
Hela ön verkar med sina sällsamma
dvärgträd, dvärgekar och dvärgenar,
som likt kompakta gröna figurer växa
upp ur den ofta himmelsblåa graniten,
nästan dvärgartad som en japansk
trädgård.
Bland ljungen och under de frodiga
vilda rosenbuskarna, som, när jag i
juni landade, stodo översållade med
skära blomster, ligga de sällsammaste
stenar kringströdda. Här en,
bländande vit som ett stort marmorägg,
där en annan, gulaktig, lik stelnad
honung eller ett stycke bärnsten, där
återigen en, rosenröd som bogen av
ett nyslaktat djur, en annan svart som
korpvingen eller rund som ett
sälhunds-huvud. Bakom enarna och under de
låga, parasolliknande ekarna, vilkas
kronor växa på stammen likt gröna
tallrikar, skurna av havsvinden som
med en kniv — bland dessa små ekar
och stora enbuskar beta glänsande,
röda kor och kor, brokiga i svart och
vitt, som hade de låtit måla de mörka
fläckarna av natten, de vita av månen,
de gula och röda av solen. Och de
vandrande korna med sina fläckar, på
den dödstysta ön, bland de köttfärgade,
svarta, vita och blåa stenarna, vandra
i havets eldsblåa omramning, bland de
gröna solfläckarna, under ekar mellan
rosenbuskarnas skära fläckar och i
enarnas rökelsedoft likt fyrbenta,
idiss-lande avgudabilder. Om dagen äta
de, alla vända åt samma håll, med
solen på pannan mellan de svängda
hornen, och bakom dem skria måsarnas
silvervita fläckar mot den indigoblå
junihimlen. I den ljusa
sommarnatten, när solen vid midnatt försvinner
knappast en kvarts timme, ligga korna
därute under ekarna och sova, alla med
pannan mot öster, ligga bredvid
varandra i den ljusa nattens milda
skymning under ekarnas skärmar som en
svartvit matta av hermelin.
Små stugor ligga kringströdda
överallt på ön. I en av dem vid ett stort
sädesfält bor Kosteröns kung. Han är
den äldste och rikaste fiskaren och har
befolkat hela ön med sina söner och
löttrar. Kungadöttrarna tvätta och
stryka, slå hö och meja säd, mjölka
korna och sjunga om kvällarna.
Kungasönerna spela om kvällarna
munhar-monika och fiol. Om dagen knyta de
nät, köra gödsel, ligga ute i båtarna,
se efter hummertinorna och meta
makrill och torsk, sno rep och tjära rep
och gå om vintern ned mot Göteborg
på sillfiske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
