Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krillbryggan hade jag dagligen frågat
efter kaptenen i hans stuga, men aldrig
träffat honom hemma. Nu tog jag
honom åsido och yrkade på, att han
utförligt berättade mig om giftflaskans
härkomst.
Så fick jag efter en stunds
obegripligt brummande äntligen veta följande.
Visserligen hade han hittat flaskan,
men det var nu ungefär trettio år
sedan. Han fann den i kaptenens hytt
på en ångbåt, som han hade köpt och
som sedan strandat. I ett lönnfack i
skeppsbokskåpet hade flaskan stått
insvept i papper och den gamle
försäkrade, att han hittills ej hällt ut en enda
droppe. Och jag trodde honom på
hans ord.
Vi sutto mitt emot varandra på två
stenar ibland ljungen. Nära oss rände
en svart, raggig get, svart som hins
farmor, bräkande fram och åter. Och
ehuru det redan led mot kvällen, då
havets kyla blandade sig med stenens
granithetta, torkade kaptenen, under
det han talade, alltjämt sin blodröda
panna, på vilken en ständig ångestsvett
tycktes pärla.
Under de par dagar jag ägt giftet,
hade jag ej riktigt kunnat besluta mig
för att kasta flaskan i sjön eller krossa
den mot en sten eller öppna den och
hälla ut innehållet. Hundrade skäl
spökade i min hjärna och talade för
och emot att göra mig av med flaskan.
Vilken olycka kunde t. ex. ej hända,
om flaskan, som var fast förseglad,
flöt vidare i sjön och fiskades upp med
Qtt nät eller en hummertina!
Eller om jag slog sönder den och
dess giftiga innehåll sprutade omkring
på smultronen, på enbären eller pä
någon ört som barnen sedan plockade!
Kasta den i elden? Vem kunde veta,
om flaskan verkligen brann upp och
ej sedan hittades i askan? Gräva ner
.den någonstädes? Även detta syntes
mig osäkert. Jag vågade ej ens längre
ha den stående i mitt rum eller i
min koffert. Sedan jag fått giftflaskan
var jag ej längre mig själv. Jag levde
som väktaren, som bevakar en dåre
och måste dela sin uppmärksamhet
mellan förnuft och vansinne. Jag var
ej längre en harmlös åskådare av livet.
Jag bar giftflaskan med mig liksom en
trollkarl bär den svarta magiens
hemlighetsfulla krafter i sin ficka. Jag
kände mig över all beskrivning
prisgiven åt en demonisk kraft, åt ett
godtycke. Med ett ord — jag var ej längre
mig själv. Jag hade blivit denna
giftflaskas slav. Om natten ropade jag
högt i drömmen, jag drömde om
förgiftning och mord. Och liksom nu
kaptenen, så hade även jag hundrade
gånger måst torka svetten ur pannan,
sedan jag fått giftflaskan i min ägo.
"Sedan trettio år tillbaka,"" hade
kaptenen sagt, "bär jag giftflaskan med
mig utan att kunna bli fri från den.
I åratal har jag haft lust att förstöra
den, och i åratal har jag haft lust att
behålla den. Hela min tillvaro har
varit styrd av denna flaska, än kände
jag mig övermodig och allsmäktig i
besittning av giftet, än åter ohyggligt
förföljd. Sedan jag fått giftet kallar
folk mig "hedningen"."
Jag förstod den gamle. Under de
tre dagar jag ägt giftflaskan hade jag
blivit främmande för mig själv. Men
jag skulle ej till något pris ha lämnat
från mig flaskan, om man fordrat den
av mig. Och när den gamle frågade:
"Vad har ni gjort med giftflaskan?"
ljög jag mitt i solskenet, mitt bland de
godmodigt idisslande korna, omgiven
av det himmelsblå havet, ljög mig ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
