Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giftflaskan. En resehistoria av Max Dauthenday. Autoriserad översättning av E. P. Enewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur paradiset. "Den har jag kastat
bort/’ sade jag, för att han ej skulle
kunna återfordra den.
Vad skulle jag nu ta mig till med
flaskan? Jag ville ju bli fri från den!
Varför gav jag honom den ej? Varför
kastade jag den ej för hans fötter? Jag
kände huru den. fyrkantiga flaskan
obekvämt tryckte mig genom min vita
flanellkostym, och sedan dess stack jag
ängsligt, ofta mitt i de lugnaste
ögonblick, handen plötsligt i västfickan.
Efter denna dag gick jag ur vägen för
kaptenen, på det han ej skulle fråga
efter flaskan.
Mitt i den härliga sommaren 1910,
mitt i den härliga naturen på denna
ö vid världens ända, som aldrig känt
en skuld, aldrig en förbrytelse, aldrig
en nedrighet, gick jag nu omkring med
denna vidriga klump i västfickan, detta
giftfynd, denna giftflaska! Varje dag
ville jag behålla giftet och varje dag
ville jag bli av med det. —
En nordisk sommar är snart
förfluten, hastigt svalnad. Redan ett
par veckor efter midsommar, när
nätterna åter breda mörkret som en svart
mask över landet och de få ängslappar,
som finnas, och även sädesåkrarna äro
avmejade och när mot slutet av juli en
tidig höst redan ger träden ett
utseende, som om deras löv vore av bleknat
grönt papper — då drivas alla korna
hem till stugorna, till stallet, och
dödsstillhet, ödslighet och tomhet blicka
snart i stället för saft och friskhet ur
denna ös steniga anletsdrag. De små
husen uppslukas om kvällen av
dimman. I stället för kor löpa silvervita
sjöfågelsskaror omkring på de
avmejade ängarna — på dessa ängar, som
endast en gång om året ge skörd,
som sedan ej mera beväxas, utan be-
täckas av de vita måsarna, som på
morgonen före soluppgången likna
återskenet av annalkande snö.
Då jag är bayrare och i den
katolska hembygden blivit van vid
morgon-, middags- och aftonringning, har
jag ofta om morgonen före
soluppgången lyssnat ut genom fönstret. Men
intet har rört sig. På ön finns ingen
kyrka, ingen enda klocka och man far
i båtar över till andra öar för att döpa
barnen. Likaså brudparen. Och liken
måste ofta i dagar vänta på god vind
för att komma i graven på den avlägsna
kyrkoön.
Kosterön själv ligger klocklös under
himmelens stora blåa klocka, och
"hedningen", den gamle kaptenen,
hade rätt när han en gång i
handelsboden, den enda som finnes på ön, slog
i bordet, så det skrällde, och ropade:
"Vad behöver vi kristendom, vi
här på Kosterön! I gamla tider voro
vi hedningar och hjältar. Och nu har
man förbjudit oss hjältemodet. Men
hedningar äro vi ändå i grund och
botten. Vi betalar vår skatt och solen
lyser ej klarare antingen vi äro
hedningar eller kristna. Och makrillen
låter fånga sig lika lätt av hedningar
som av kristna."
Och det bastanta kungasläktet på
Kosterön log godmodigt åt
stamhedningen, åt kaptenen.
Sommaren gick här tidigare till
ända, än man kan föreställa sig i
Tyskland. Och de första dagarna i augusti
sågo jag och den kvinna jag älskar,
och för vilken jag ännu ej talat om
giftflaskan i min västficka,
småfry-sande den nordiska sommarsolens
hastiga avmattning. En obändig
längtan efter ny sol vaknade i oss varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
