Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUVELERNA PÅ GÅRDA.
AF ULRIK UHLAND.
NIONDE KAPITLET.
Corps de logiset på Gårda hade
två dyrbarheter, som Elise värderade
öfver alla de andra. Den ena var
koppartaket där ute, den andra biblioteket
där inne.
Biblioteket var ttt litet rum till
vänster om ingångstrappan med en
dörr ut till stenkorridoren, strax
innanför ytterdörren. Det var ett litet
fyrkantigt rum med ett enda fönster,
som vette åt gafveln, och hvarifrån
man med någon ansträngning kunde
ha utkik öfver stora trappan genom
järngallret, som i alla tider hade
hindrat invånarna att tvätta de små
mörkhyade rutorna ordentligt inifrån. Det
lilla rummets alla fyra väggar voro
klädda med bokhyllor, fyllda med
gamla svartnade bokband, och hade
grofva ekbjälkar i taket. Midt på
golf-vet stod ett urgammalt bord af
masur-björk, och stolarnas små fyrkantiga
sitsar och lodräta ryggar talade utan
ord om sextonhundratalet.
"Nå, hvad tycker fröken Möller om
vårt gamla bibliotek?" frågade Elise
med något af, trots allt, mildradt
majestät. Magda hade gått en synnerligen
berömmande eriksgata genom hela
huset, och Elise hade af gammal vana
spar t det bästa till sist.
"Det är alldeles förtjusande." Magda
vände sig rundt och beskådade
biblioteket med intresse. Det var det
svartaste rum, hon sett i hela sitt lif.
Seklernas damm hade nog alltid
omsorgsfullt blifvit borttorkad!, men hade
lämnat kvar någonting obeskrifligt.
(Forts. fr. föreg. häfte.)
"Det är det mest dystert
stämningsfulla jag någonsin har sett," sade hon
med öfvertygelse.
"Så roligt, att fröken Möller tycker
det."
"Jag kommer alltid i färgstämning
här inne," sade fru Martha. "När jag
kommer in här, får jag étt intryck, som
är så starkt, att det nästan tar gestalt."
Hon räckte ut händerna framför sig
med handflatorna lodräta, som om hon
tryckt dem mot en osynlig vägg. "Det
är någonting mörkt, grönsvart —".
"Mögel," sade Alfhild. Hon gick
fram till fönstret och tittade ut.
Magda såg ett ögonblick på Alfhild.
I hennes nyfikna ögon under den svarta
hårbucklan låg någonting af lugn
addition och subtraktion. Det var ett
oerhördt märkvärdigt gammalt hus. Och
det var en oerhördt märkvärdig ton
mellan de gamla fröknarna.
"Alla de här böckerna äro
naturligtvis förfärligt dyrbara?"
"De äro oskattbara," sade Fritz,
och det hördes, att han verkligen tyckte
det.
"De äro det värdefullaste, vi äga,"
sade Elise med stolthet.
Magda stod och tittade sig tyst
omkring. Det var ena väldiga luntor. Men
naturligtvis var det kolossalt snobbigt
med ett sådant här gammalt bibliotek,
fast det såg mojigt ut. Det var inte
utan, att det hela steg en smula. Med
en sådan här boksamling kunde man
egentligen utan att bli löjlig gå omkring
i ballongkjol som fröken Elise von
Lake. Elise, som å sin sida noga
betraktade Magda, kände om igen en an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
