Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sats till mildhet. Flickan begrep kanske
inte själf, hur gräsligt hon var klädd.
"Jag dammar alltid själf här inne,"
fortsatte hon. "För fast vi ha utmärkt
präktiga flickor, så skulle det ju kunna
hända ledsamheter."
"Det är naturligtvis utmärkt
förståndigt." Magda-hade mycket lätt för
att ge hököpingerösten ett uttryck af
beundran, och tack vare Alfhild var
gillande aldrig förspilldt på Elise. Hon
såg stelt belåten ut.
"Det enda skulle vara, om det
skulle brinna. Men det har gudskelof
aldrig varit eldsvåda på Gårda."
"Nej, gudnås," sade Alfhild
bort-ifrån fönstret. Hon stod och kisade
nedåt köksträdgården, som skymtade
fram där nere vid den ännu inte
ned-rifna gamla ladan. Hvad i all världen
var det för folk där nere? Hon
ansträngde sig för att se. Med ens
lutade hon sig litet närmare det tjocka
fönstergallret. Det var ju Jenny? Jo,
minsann. Alfhilds hy blef långsamt
påfallande fräsch. Jenny hade den
förfärliga gula yllekoftan på sig.
Jenny och Karl Edvard kommo en
smula långsamt seglande uppför
körvägen från köksträdgården. Det var
fruktansvärdt varmt, och Jenny hade
koftans åtta platta glasknappar knäppta
ända upp till hakan. Hon hade stark
färg och var mycket varm, men de
ljusblåa ögonen sågo ut som ett par
mycket klara isbitar. För öfrigt gick
hon obesväradt och lät ett långt, smalt
paket, som hon bar, snurra i snöret
kring hennes högra pekfinger. När de
kommit fram midt på den lilla planen
vid stentrappan, ägnade hon sitt djupa
intresse åt det faktum, att snodden
plötsligt vände sig, och paketet började
röra sig åt det andra hållet. Men det
hindrade henne ingalunda från att se,
hur gardinen i köksfönstret under
biblioteksfönstret flög åt sidan. Den
gjorde det med en sådan kläm, att
bägge syskonen vände på hufvudet.
"Den heliga jungfrun är
intresserad af koftan," sade Jenny. Det låg
belåtenhet i hennes bestämda röst.
Karl Edvard såg inte glad ut, medan
han gick uppför trappan. Däruppe i
korridoren var det ingen, som tog emot
dem, ty i biblioteket hade ingen sett
dem mer än Alfhild, och hon dröjde
litet, innan hon gick till dörren. Och
i köket var Lydia fullt sysselsatt med
att gapskratta. Hon höll på med det så
länge, att det retade Agnes, som för
resten var retad förut, ty det var fyra
rätter till middagen. Hon spottade på
fingrarna för att ta i den smällheta
formen till anjovislådan.
"Opp med dig och släpp in dem,"
sade hon kort.
Lydia gick bort till spegeln och
stack en hårnål bättre in i valken. Det
var nedrigt svårt att få den att sitta
rätt.
"Di där, di hittar nog in själfva,"
sade hon med lugn oförskämdhet i
tonfallet. Agnes slängde anjovislådan
på en stor svart bricka, där en del
vackra, gammaldags assietter med
smörgåsmat gjorde sitt bästa att skyla
öfver oräkneliga intorkade flottfläckar.
’Akta dig, du, för fröken Alfhild,
så hon inte låter dig hitta ut," sade
hon kort och försmädligt.
Lydia gaf först valken och därpå
spetsmössan en lätt puff, innan hon
beslöt sig, men stack så handen
graciöst i förklädesfickan och gick. Men
hon kom inte längre än ut i
serveringsrummet. Det ljöd röster i korridoren,
så hon slapp gå uppför trappan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
