Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Jenny, utan fattade om skaftet af
soppkastrullen med en flik af sitt
förkläde, som var tämligen so tigt.
"Lydia kan ju gå upp med
vattnet."
"Tack, men jag tar det själf."
Det litet tryckande i tystnaden
lättades plötsligt af Lydia. Hon kom
uppför backen till köksdörren och
använde tydligen alla sina röstresurser.
Det lät, som om en något darrande
hand skurit af en glasruta med en såg.
Hon kom in, fortfarande sjungande,
och hifvade upp hinken på
vattenpal-len. Det var en lätt hink, och vattnet
skvätte nästan ända fram till
spismuren.
"Kan jag få en karaffin," sade
Jenny en smula stelt.
Lydia trippade fram till skänken
och gräfde fram en blå karaffin på en
hylla, medan hon med sin lediga hand
arrangerade spetsmössan, som åkt på
sned. Genom den lilla triangeln af
hennes böjda arm observerade Jenny,
att hyllan var öfversållad med
ångpre-parerade hafregryn.
"Om jag får låna en skopa —?"
Lydia tittade sig frågande omkring.
Plötsligt fick hon syn på skopan. Den
låg på pinnsoffan, och någon måtte ha
råskalat potatis i den. ’ Hon trippade
fram till diskbänken och framkallade
med en trefvande gest ett litermått
under det blommiga skynket.
Jenny synade måttet inuti och
utanpå, men stack det så med en tämligen
beslutsam min i vattenhinken. Hon
höll upp karaffinen mot dagern och
slog ut den två gånger i slaskhinken
vid dörren, men fyllde den till sist och
gick. När hon kommit halfvägs
uppför trappan, hörde hon en röst där
nere, som sade:
"Den du! Hon är inte ängslig.
Nu skall du se, att hon bjuder på
saft."
Rösten hade talat med ett visst
uttryck, och tack vare de akustiska
lagarna trängde den fullt hörbar ända
upp i handkammaren. Fritz vände sig
om från skänkbordet. Han såg litet
förvånad på den blåa karaffinen i
Jennys hand, men gick ett par steg före
henne för att hålla upp dörren till
korridoren åt henne.
ELFTE KAPITLET.
Magda satt bekvämt inkilad mellan
två soffkuddar i den breda
salongssoffan. Hon hade lagt upp sina fötter
på en hög, förgylld pall, som fröken
Elise särskildt hade påpekat såsom
varande ett oskattbart prof på
snickerikonsten under Sveriges storhetstid.
Och det såg den ut för. Den hade
något i konturen, som påminde om en
mycket liten katt, som sköt en ovanligt
aktningsbjudande rygg, och under den
broderade Luther på öfvertyget
föreföll sitsen att vara stoppad med bly.
Elise hade egentligen inte förevisat
pallen i den afsikten, att fröken Möller
skulle läggl upp fötterna på den, men
Magda hade bara behöft ett hälft
ögonblick för att begripa, att den var som
skapad för hennes sista idé,
handskskinnssandaler med stenspähnen till
sällskapstoalett.
För öfrigt kände Magda just nu ett
alldeles oerhördt välbefinnande. Det
kunde inte hjälpas det, men mat var
bra godt, och det här var tydligen ett
mathus. När man hade fått fläskhare,
späckad med plommon, och en grädde
till vingeléet, som var så tjock, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
