Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde modellera i den, så blef det
egentligen inte så komiskt med fröken
Elises ballongkjol. Och det var
verkligen snobbigt med den antika
brokaden i soffkuddarna, och att det fanns
tolf dussin äkta silfverskedar i huset.
Ty det hade tant Martha talat om.
Under tiden for mamma omkring i
bondtrillor och lefde på kaffe med
dopp. Det var verkligen synd om en
människa, som var så beskedlig, att
hon frivilligt störtade sig i någonting
sådant. Och kunde någon förstå, hvad
hon egentligen skulle skörda för vinst,
ifall jungfrurna verkligen finge
fackförening, och in£en människa fick
någonting annat till efterrätten än
Thiele-manns droppar? Själf kunde hon ju
inte bli nyktrare än hon var, och
Augusta hade ju redan infört
minimalarbetet.
Magda kände sig just nu mera mätt
än reformvänlig. Hon var så mätt, att
hon kände en svag lust att opponera
sig mot så godt som allting, som ansågs
bra. Just där hon nu satt, tyckte hon,
att det mesta af allt nyttigt egentligen
var strunt. Och besvärligt. Sport var
gräsligt besvärligt. Kunde man tänka
sig någonting besvärligare för en riktigt
mätt människa än att ställa sig och
spela tennis? Och när fröken Elise
von Lake ansåg, att man kunde dricka
körsbärsvin, så kunde man det alldeles
säkert. Och vedsågarsnapsen hade inte
skadat landtisen. Han såg ju nästan
kry ut.
Ingen af det lilla middagssällskapet
föreföll vidare talträngd. Det hade
varit en stadig middag för alla utom fru
Martha, och man väntade just på
kaffet. Det var bara de unga i salongen.
Alfhild stod inne vid matbordet och
såg efter, att Lydia inte slog sönder
kristallskålarna, när hon dukade af,
och Elise var sysselsatt med att låsa
in körsbärsvinet i hörnskåpet. Ty om
man också måste bjuda sina gäster på
vin, så var det inte rätt, om det kom
ned i köket. Fru Martha stod vid ett
af matsalsfönstren och stirrade tomt ut
öfver parken. Hon var tydligen
mycket långt borta och på något ställe, som
inte var behagligt. Plötsligt vände hon
sig om.
"Hör du, Alfhild, tror du
verkligen, att växter kunna vara
medvetna ?"
"Hvad?" sade Alfhild. Hon hade
just stått och grubblat öfver, hur hon
skulle kunna få hem brännvin att ge
Fransson igen. Att betala med pengar
var ju olagligt, och det gick inte an,
att fröknarna von Lake skickade efter
brännvin.
"Vet du, Alfhild, jag kan inte
komma ifrån det där, du sade om
rädisan."
"Söta Martha, inte skall du oroa dig
öfver det," sade Alfhild vänligt, men
litet förströdt.
"Ja, men det gör jag."
"I så fall gör du dumt." Alfhild
gjorde en liten rörelse åt Lydia, att
hon skulle gå ut med brickan. Ty
Lydia hade stannat med handflatorna
mot bordsskifvan och började se
öfver-lägset intresserad ut.
"Du förstår, att jag vill inte döda."
Fru Martha hade något af en ledsen
liten flicka i rösten.
"Kära Martha, hvem vill det? Men
i alla fall vill du väl äta?"
"Ja," sade fru Martha, men det
lät, som om hon inte varit riktigt
säker.
Alfhild lade in den knypplade
bordlöparen i skänklådan och tog ur
nyckeln.
"Skulle man sätta sig och grubbla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
