Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sedeln. Av Arthur Nordén. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svar, vände långsamt och med ett till-
kämpadt förströdt utseende tillbaka till
lådan samt lade ned volymen i, som jag
observerade, högra hörnet. Han
stannade ännu en stund, ref nervöst omkring
bland lådans innehåll och kastade gärna
bort de böcker, han bläddrade i, mot det
hörn där han hade lagt det gula
pergamentbandet. Jag log i smyg. Han var
rädd att jag — eller någon annan —
skulle komma på hans skatt och passa på
att snappa bort den under den mer eller
mindre långvariga tid, han skulle behöfva
för att låna samman det erforderliga
beloppet. Nå, för mig behöfde han
ingenting frukta. Jag lämnade gärna hans
Guarini i fred.
Om en stund aflägsnade han sig.
Han gick först med dröjande, vårdslösa
steg, men när han hunnit ett stycke och
trodde sig utom bokmästers synhåll, tog
han till ett nervöst småspringande
tempo. Han var strax försvunnen i en
gränd inåt boulevard S: t Germain till.
Gubben såg efter honom nu, han hade
rest sig från sin plats, och ett
tillfreds-ställdt, elakt småleende ryckte i hans
vänstra mungipa. Sedan han återtagit sin
förra min gick han sakta fram till lådan
och började plocka böckerna i ordning
igen. Han letade upp den gula volymen,
ställde den upprätt mot lådans bakre vägg
och fällde ned glaslocket. Han gjorde då
och då en inbjudande åtbörd åt mig, men
trogen mitt beslut att ej gå min
företrädare studenten i vägen blef jag lugnt kvar
vid min låda. Gubben gick tyst och
långsamt tillbaka till sin stol.
Om en stund kom en fattigt klädd,
aftärd kvinna gående vid trottoarkanten;
hon hade en trådsliten, svart kofta och
en lappad kjol, och det mörka håret var
hennes enda hufvudbonad. Hon såg skygg
och hungrig ut. Jag såg att hon kämpade
med sig själf innan hon tilltalade mig.
Hon bad om en eller ett par sous. Hon
var ensam med tre små barn, och hon
hade svårt att gå och tigga. Men nöden
tvang henne. Hennes hoptorkade,
darrande läppar vittnade om att hon talade
sanning, blicken ur de stora svarta
ögonen verkade förtroendeingifvande och
jag lofvade gifva henne så mycket jag
för tillfället kunde afvara, en franc eller
så. Medan jag tog upp min portmonnä
observerade jag att en äldre herre af
professorstyp stannat vid den
hemlighetsfulla lådan, lyft glaslocket och tagit
ut Guarinis "Il pastor fido". Han hade
bläddrat i den, hejdade sig plötsligt, höjde
boken liksom studenten och gnuggade ett
blad mellan pekfingret och tummen samt
synade det noga mot ljuset. Kvinnan hade
följt honom med ögonen. Nu hade jag
fått upp min portmonnä och räknade till
några slantar, som jag gaf henne, hvilket
tvang henne att ägna sin uppmärksamhet
åt mig. Under tiden hade den tarfligt
klädde lille lärdomsgubben gått fram till
bokinisten och frågat efter priset på
boken. Jag hörde denne svara:
"Jag har redan ett anbud på tre
hundra sjuttiofem francs, så att under den
summan går jag inte. Jag kom öfver den
hos ett gammalt original, som nyligen
dog. Just den här upplagan är mycket
värdefull, sä gamla böcker äro f. ö. alltid
mycket värdefulla ..."
Jag såg hur den lille mannen med
glasögonen och de gråhvita lockarna fick
på sig sin mest besvikna min, traskade
tillbaka till lådan, lade boken ifrån sig
och gick sin väg. Strax blef min
allmosesökare åter ifrig, hon neg hastigt ännu
en gång och gick så till lådan bredvid,
där hon hämtade det gula
pergamentbandet, som hon med ryggen vänd mot mig
ställde sig att bläddra i. Äfven hon höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
