Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sedeln. Av Arthur Nordén. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annan hade aldrig gifvit mer än två
sous."
Jag mindes plötsligt att jag sett
namnet André Bac på den plirögde
bokhandlarens ena lådlock. Jag vände mig lätt
åt sidan för att få se den som yttrat
namnet och upptäckte därvid till min
öfverraskning vid ett af borden den unge
studenten som spekulerade på Guarini.
Är Quartier latin verkligen inte större
än att det kan konfrontera tre främmande
människor två gånger på samma dag?
Och tänkte äfventyret från i morgse spela
vidare?
Den som nämnt Bac fortsatte:
"För tio böcker ger han oss med
säkerhet..."
Längre hann han ej. Min okände
student hade plötsligt rest sig och yttrade
nu med nervös röst:
"Instämmer. Vi gå till Bac. Jag
känner redan Bac sen gammalt. Min far
och han voro visst kamrater. Han
betalar mig särskildt bra, det har jag redan
märkt ett par gånger. Ni pojkar, gå hem
efter era böcker och gif dem åt mig så
skall jag gå hem till Bac redan i kväll,
jag vet var han bor. Och så ha vi en tio
francs med detsamma."
Han försökte spela upp sig till ett
par uppmuntrande och
förtroendeingif-vande tonfall, och hans anbud visade sig
ha tagit skruf. Ett antal ynglingar måste
resa på sig och ge sig af hem efter
böckerna. Studenten, som jag nu hörde
kallas Emile, följde dem ut. Under tiden
hade kvinnan trädt ett stycke inför
dör-\ ren och med darrande och sprucken röst,
som dock en gång i tiden måste ha varit
vacker, börjat sjunga en gammal sång
om "Geneviéve de Brabante". Ett
ögonblick hördes hennes hesa och rädda
stämma medan studenterna stillatigande
iakt-togo de yngres uttåg och för en half minut
uppmärksammade den fattiga stackaren
som kommit på den tokiga idén att sjunga
hop penningar på ett kafé för bankrutta
sorbonnare. Men strax skrek en röst:
"Gick Emile med? Aj, för satan,
då snyter han pengarna. Det är en räf.
Det var därför han ville gå till fader Bac!
Ett par andra måste gå med honom."
Åtta friska strupar togo vid, och det
blef ett förfärligt oväsen, i hvilket den
stackars kvinnans sång fullständigt
drunknade. Då larmet ej aftog upphörde hon
att sjunga och böjde hufvudet som en som
väntar domen falla. Det var sorg och
förtviflan i hennes drag, och ögonen stodo
fulla af tårar. Jag vinkade henne till mig.
Jag såg att det lättade henne att upptäcka
mig här. Jag gaf henne en stol och
beställde ett par croissanter och ett glas vin.
Hon började berätta:
"Min herre såg att jag köpte en bok
af en antikvarie vid Quai S: t Michel i
förmiddags. Han begärde tre francs
femtio för den. Boken är värd mer än 500
francs, men det vet han ej om. Den
betyder för mig ett helt år bekymmerfritt,
husrum och bröd för mig och mina barn,
å! Tänk er, ett helt år! Det första
lyckliga året i mitt lif! Jag kan ej fatta
tanken. Nå, min herre såg att han lade
undan boken åt mig. Den ligger nedlåst
i en liten låda, som han ej tittar i. Jag
har varit så förfärligt ängslig att han
skulle ångra sig och sälja den åt någon
annan. Eller ta upp den och bläddra i
den. Men inte sant, nu har han ej rätt
att ta tillbaka, min herre är vittne på
att han sålt boken till mig, att den
sålunda är min, jag har bara att ge
honom den aftalade summan, och heller
inte mer. Vill min herre kanske ha
godheten att lämna mig sin adress? Om det
skulle behöfvas vittnen, nämligen. — Å,
hela dagen har jag gått omkring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
