Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klädsnobberi. Spridda drag ur den manliga elegansens historia. Av Karl Benzon. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eugéne Sue i unga dagar.
Den »skola» han
bildat i sitt
fädernesland hade snart
nog omplanterats i
fransk jordmån och
fortlevde där långt
fram mot mitten av
förra århundradet.
Om »dandies» från
denna period må
här meddelas ett par
smådrag av
anekdotisk beskaffenhet.
Då Victor Hugo
år 1830, strax före
julirevolutionen,
inledde romantikens
herravälde i
Frankrike med dramat
»Hernani»hade flera
hundra av hans
vänner och
anhängare samlats i
förväg för att bevittna och — om så skulle
behövas — värna triumfen. En avogt
sinnad tidning skrev dagen efter premiären:
»Isynnerhet herr Théophile Gautier
förolämpade publikens ögon med sin
scharlakansröda väst.»
På auktionen efter Eugéne Sue, även
han en bland sin tids elegantaste
»dandies», visade sig en engelsman ivrigt
angelägen om att komma i besittning
av ett par vita handskar. Sonen av
Albion lyckades omsider vinna sitt syfte,
och hans första åtgärd var att vända ut
och in på sitt förvärv. Så snart denna
procedur företagits röjde han en uppsyn
av bitter missräkning, och då någon
frågade efter orsaken svarade den besvikne
britten med en uppsyn av komisk
förargelse:
»Man har ljugit för mig! Jag har
så ofta hört att monsieur Sue alltid skrev
i vita handskar!»
Här en anekdot meddelad av
nyssnämnda J. P. Wåhlin och härstammande
just från »dandyismens» glansdagar:
»En fransos skröt en dag av att hans
landsmän uppfunnit nattkappor och krås.
En engelsman, som hörde detta,
genmälde att sådant var oförnekligen sant,
men att hans nation, i detta som i mycket
annat, gjort en liten förbättring, ty de
hade tillika infört bruket av en skjorta.»
Från och med Napoleon III:s
regering antog den manliga elegansen
olikartade former, och för klädsnobbarna
uppdyka undan för undan sådana
beteckningar som petit crevé, gornmeux,
fin-de-siecle m. fl. Dock varsnas ännu
stundom i den eleganta världen ett
bibehållande av tjugu- och trettiotalets äkta
dandyism — i det yttre, förstås. Den
mest bemärkte representanten på detta
område lär vara Edmond Rostand,
»Cy-ranos» frejdade diktare, och om sonen
Maurice säges att han i detta och andra
avseenden träder i sin pappas fotspår.
Tre av den franska republikens
presidenter ha tripp trapp trull spelat en
viss roll på herrmodernas område.
Den år 1894 för mördarhand fallne
Sadi-Carnot beskyddade någon tid
uppstående kragar utan snibbar och vann
naturligtvis många anhängare, respektive
efterhärmare. Nästa president,
Casimir-Périer, beklädde sin värdighet knappast
mer än ett halvår, men under denna
korta tid hann han dock, på grund av
personligt föredöme, värva rätt många
proselyter åt den nedvikna — märk väl:
ej dubbelvikna! — kragens kult.
^Och Felix Faure, den forne
gar-varen!
Vid sitt tragiskt ruskiga frånfälle år
1899 hade han knappast lyckats komma
i besittning av annat anseende än det
att vara en — ofta löjlig —
föregångsman på
herrmodernas område. De
vita damasker, som
han ständigt var
iförd, inbragte
honom öknamnet
rHomme aux
ga-maches, »mannen
med damaskerna».
Och så var det
han som gjorde det
fyndiga påhittet att
låta pressa sina
benkläder med kanter-
utåt och inåt i
na
stället för fram och
bak. En fredlig
revolution, som dock
ej vann någon hän- Alfred de Musset.
förd tillslutning. En /v de sista och be"
0 römdaste representanterna
för fransk dandis?ne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
