Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klädsnobberi. Spridda drag ur den manliga elegansens historia. Av Karl Benzon. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atervändom till England.
I sitt högintressanta memoarverk
»Col-lections and Recollections» yttrar George
W. E.oRussell:
»Då jag först råkade honom hade
han lämnat långt bakom sig de
underbara dagar då han var iförd en svart
sammetsfrack, fodrad med vitt siden, de
prunkande gyllne blomstren på en
lysande broderad väst; då han bar
juvelprydda ringar utanpå de vita
handskarna, en aftonkäpp av elfenben,
inlagd med guld och prydd med en svart
silkestofs.»
Han som sålunda skildras var ingen
mer och ingen mindre än Benjamin
Disraeli, lord Beaconsfield, den snillrike
romanförfattaren och statsmannen, som
alternerade med Gladstone vid Englands
regeringsroder.
En om ock i inskränkt mån
besläktad företeelse var den olycklige
diktare som den 30 november 1900
slocknade på Hotel d’Alsace i Paris under
namnet »Sebastian Melmoth», men som
i verkliga livet hette Oscar Wilde. Om
honom yttrar en på det hela taget
förstående och vänligt sinnad biograf:
»Han vart erkänd såsom grundläggaren
av den ’estetiska kult’ vars symboler voro
påfågelsfjädrar, skulpterade panelningar,
solrosor, blått porslin, sammetsbyxor och
långt hår.»
På tal om sammetsbyxor hade gröna
sådana med förkärlek burits av lord
Beaconsfield i hans yngre dagar, då han
utgjorde ett av de tacksammaste
föremålen för en Thackerays blodigt grymma
satir. — Ursäkta att jag i detta
sammanhang något långsökt erinrar om ett
gammalt svenskt ordstäv: »Sämre byxor kan
man slita än de gröna,» sa Massman.
Men varför inte rent av fortsätta med
Sverige, nu då jag oförhappandes låtit
undfalla mig denna lilla förlöpning?
Någon djupt gående historisk
undersökning kan det givetvis icke bli tal om
på detta begränsade utrymme. Därför
utgår jag från 1800-talet, sätter råmärket
ett gott stycke innanför det sekel vari
vi nu leva.
Lilla drottning Desideria yttrade
bevisligen om M. J. Crusenstolpe,
»Moria-nens» författare, att han var »Sveriges
vackraste karl». Troligtvis var han också,
innan bekymren föllo på, innan
»Ställningar och förhållanden» ändrades till
det sämre, en av våra elegantaste.
M. J. Crusenstolpe.
För att bilda sig ett omdöme
behöver läsaren ju blott kasta en flyktig
blick på vidfogade konterfej, som togs
i originalets krafts dagar. Skönhet,
elegans och gastronomisk bildning — utan
gensägelse en harmonisk treenighet av
sällsynt slag! — Om jag minns rätt var
det Oscar Levertin som kallade honom
»den elegante skandalskrivaren».
Apropå — den hädangångne
skalden, estetikern och forskaren borde ej
ha klagat på andras elegans. Ty själv
brast honom föga eller intet i detta
hänseende.
På en fransk litografi från förra
hälften av 1800-talet synes en grupp
raffinerat välklädda unga män — förutom
andra den frejdade kåsören, satirikern
och romanförfattaren Alphonse Kärr, död
1890 som blomsterodlare i Nizza. Men
ett porträttvant öga igenkänner i denna
samling även en svensk, malmöbon Per
Gabriel Wickenberg, Kärrs goda vän,
den frejdade vinterlandskapsmålaren, som
just av Kärr fick det superlativa lov-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
