Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hur Försynen luggade Adamsson. En Monte Carlonovell av Martin Michaël
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
110,000 hade faktiskt åkt på sex
veckor. På sex veckor!
Det var tid att börja med
börsspelet.
Börsspelet; i helvete, när man
spanade efter honom överallt. Särskilt
här i Paris, där bylingarna är så
skarpa.
Pengarna måste ökas. Sen kan
man fara till Sydamerika och
spekulera. Ökas, ja, men hur fan?
Direktör Adamsson grubblade och
spratt plötsligt till: ja visst, hurra,
Monte Carlo; hur kan man glömma
sådant! Och jag som alltid haft sån
tur i spel. Och i Monte Carlo, där tar
dom aldrig folk som har pengar, det
har jag läst. Monte Carlo, c’est bien
ça, som flickan från Normandie
brukade säga.
Tåget kl. 9,15 följande morgon från
Gare de Lyon såg bland sina
passagerare en renrakad herre — porträttet
i Dagens Nyheter bar mustascher —
som försiktigt såg sig omkring, innan
han tog plats i en 1:staklasskupé.
Samma dags afton steg denne herre
ut i den ljumma oktoberluften på
Marseilles bangård; och följande dag
anlände han till Monte Carlos station och
tog plats i Hôtel de Paris’ omnibus.
I hotellets eleganta resandebok
inskrev han sig som greve Stålfelt från
Sverige; namnet var härmed skickligt
förändrat för att vilseleda
pariserpolisen, och tyvärr hindrade språket
greven att härstamma från något annat
land.
Nästa morgon infann sig greve
Stålfelt i kasinot och ville dristigt
marschera in i spelsalen. Biljett? Non;
monsieur, biljetter i kommissariatet.
Han gick tillbaka och fann efter
något forskande kommissariatet. På
stapplande franska framställde han en
anhållan om entrékort.
"Monsieur har pass?"
Adamsson kallsvettades. Helvete
med dessa pass. Behövdes det?
Behövdes det?
"Jag har inte något pass; är det
nödvändigt? Mitt namn är greve
Stålfelt, jag bor på Hôtel de Paris."
"Fosterland?" frågade den artige
unge tjänstemannen och fixerade
honom.
"Sverige."
"O, monsieur; ja, om ni vill
lämna oss ert visitkort, skall allt bliva
färdigt om ett ögonblick."
Adamsson kallsvettades än en gång;
visitkort, helvete; "monsieur, jag har
tyvärr inga visitkort; men jag bor på
Hôtel de Paris och har mycket pengar,
beaucoup d’argent."
Den artige unge mannen smålog
ännu en gång, fixerade greve Stålfelt
och utfärdade ett dagskort för
honom ...
Adamsson gick in i spelsalarna.
Ett virrvarr av ansikten, toaletter och
språk mötte honom bakom de
ljuddämpande dubbeldörrarna.
Pariskokotter jämte berlinska och ryska
kolleger fladdrade fram och åter över
golvet. Gamla feta eller mumietorra
damer höllo spelborden trofast
garderade, omgivna av all världens
underliga typer av mänsklighet.
Och för första gången susade
kulans rullande ljud i hans öron: prt, prt,
prt, och klick föll den ned i ett rum.
Det var som ljudet av revolverhanar
som spändes.
"Vingt-huit, noir, pair et passé,"
hördes en monoton croupierröst. Och
efter en stund:
"Messieurs, faites vos jeux.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
