Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Söndagsutflykten. Av Erik Juel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men solen strålade, barnen jublade
och Andersson såg så schangtil ut,
och så begåfvo de sig åstad.
Ute i det gröna skulle de träffa
Holmströms som foro med tåget
medan Anderssons och barnen skulle gå.
Maten var sammanpackad i
Eval-dinas gamla barnvagn. Evaldina
sattes ofvanpå — men inte så bekvämt
som eljes. Vagnen var tung — vägen
lång och Kornelius och Petter blefvo,
den ena efter den andra, satta upp
till Evaldina och det gjorde just inte
vagnen lättare för Andersson och fru
Andersson, som turade om med att
köra och bära Primus, som också
skulle behandlas väl eftersom han
var festföremål.
Man gjorde halt på vägen både
en och två gånger. Andersson tog
en snaps — fru Andersson fick en
half, barnen fingo lof att se på, och
det höll humöret uppe tills man
ändt-ligen kom fram till mötesplatsen där
herrskapet Holmström väntade med
fostersonen Frits.
Man hade väntat länge — längre
än önskvärdt var, det märktes tydligt
på fru Holmström. Men fru
Anderssons goda mat, de stekta
fläskkotletterna och de gröna ärterna, som hade
hållit sig varma i barnvagnen under
Evaldina, osten, sillen och de andra
delikatesserna skingrade snart
missstämningen, och så fick damerna både
snaps och öl och lyssnade till
fågel-kvittret.
Det finns inte en lek och inte ett
påhitt som de inte roade sig med.
Här ute i Guds fria natur fanns ju
hvarken plyschmöbler eller
fotografialbum eller moderna bekvämligheter.
Evaldina satt jublande i gräset och
"glömde sig" på Vår herres gröna
matta. Och Andersson kände sig
som hemma i den stora skogen, där
han var värd för Holmströms, och
så höll han tal — för sig själf och
för skogen, men så var han oförsiktig
och sa, att skogen var större än
Holmströms portvaktsvåning.
Och det var ju alldeles sant, det
kunde ju ingen neka till, men fru
Holmström tyckte ändå inte om att
höra sådant — och Andersson borde
ha vetat att man skall säga det som
är sant men inte allt som är sant;
och Andersson fortsatte med talet
och gick alldeles för långt.
Med fadersstolthet skådade han
ned på sina barn — fyra stycken
och en att vänta. Det var
bröllopstalet som han höll — med tack till
bruden för de fyra åren. Och
Andersson var glad och stolt och inte
alldeles nykter, och så kysste han sin
brud som tack för barnen, höjde sitt
glas mot sina gäster: — "Fyra barn
och ett att vänta — det gör ni ta mej
tusan irite efter, Holmströms" — sa
han och drack.
En ängel gick genom skogen —
till och med fåglarna höllo upp med
att sjunga, det drog ihop till Mixt
och åska i fru Holmströms inre. —
Krampaktigt arbetade hennes hjärna
— fingrarna hulpo henne att räkna
ut — fyra år — och fyra barn och
Qtt att vänta — nio månader till hvarje
och hälften till det som väntades, då
fanns det alltså inte plats för Primus
innanför äktenskapets fyra år. — Hon
räknade en gång till, fick samma
resultat och så bröt hon lös.
Holmström blef stum — han hade
aldrig hört fru Holmström använda
sådana ord — som man bara läser i
bibeln och i ett eller annat af tio
Guds bud, och fru Andersson grät
och bad om ursäkt för Andersson —
urskuldande med att han "glömde sig"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
