Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stolthet. "Han skulle kunna locka
fram Beethoven ur en kastrull.5’
"Så?" sade Magda, men underligt
dämpadt.
"Och du spelar väl litet för oss
sedan?"
"Om moster Alfhild nödvändigt
vill, så."
"Har du gjort någonting nytt på
sista tiden?"
Karl Edvards ljusa ögon följde
Alf-hilds händer. Hon vände kaffekannan
nästan rakt upp och ned för att om
möjligt klämma fram en tretår. Magda
såg på honom med ohöljd förundran.
Hvarför såg han så hiskligt rädd ut?
Plötsligt drog han ett djupt andetag.
Det lät, som om han erfarit en oerhörd
lättnad. Alfhild hade satt ned kannan.
"Litet," sade han, dämpadt och
motsträfvigt.
Inte ens Magdas bästa vän skulle
just i detta ögonblick ha förnekat, att
hennes ögon voro glupskt nyfikna.
"Komponerar herr Mark också?"
"Ja, litet." Han såg skygg ut.
"Jag tycker om att spela. Och jag har
så svårt för att spela, hvad andra ha
gjort. Jag kan aldrig riktigt följa med."
Han rynkade pannan litet, och ögonen
talade om bekymmer.
"Så?" sade Magda om igen, och
det var det enda ord, hon kom på.
Hon lade händerna tyst i kors i sitt
knä och såg på landtisen. Hon hade
plötsligt fått ett uttryck, som om hon
varit riktigt mätt. Och det var hon.
Hon var så mätt, att hon inte riktigt
visste, hur hon skulle kunna smälta
det. Så, att han var så musikalisk?
Och komponerade? Och yllekoftan
skötte en gris? Hon kunde inte hjälpa
det, men det var, som om färgen på
koftan sakta hade bleknat. För kof-
tan, sedd i samband med en gris och
en kompositör, det var väldigt
originellt.
"Tycker ni inte vi kunna gå in
nu?" sade plötsligt Elise. Hon hade
kommit att tänka på, att det var
aftonsångdags, och då såg det verkligen illa
ut att sitta i en backe med en
kaffebricka.
"Jo, det kunna vi göra," sade
Alfhild med ovanlig beredvillighet. Hon
tyckte om musik, och Karl Edvard var
en som kunde spela. "Jag skall säga
till Lydia om brickan. Fast här
kommer hon."
Lydia kom i små skutt nedför
kökstrappan. Hon hade som vanligt högra
handen i förklädesfickan, och med den
andra höll hon fast spetsmössan på
hufvudet. Den nya håruppsättningen
tålde inte vid mer än en viss hastighet.
"Det är telefon till fröken Möller,"
skrek hon andfådd.
"Till mig?" Magda fick en
eftertänksam min. Men med ens tog hon
en liten sats och började springa
uppför backen. Det var något af en
mycket lätt flygmaskin i manövern. Elise
tittade efter henne med förvåning.
"Det var mig en underlig ung flicka
att kunna springa."
"Och i den kjolen till," sade
Alfhild med ett uttryck af verklig
uppskattning. "Vi på vår tid sprang inte
tiondelen så bra i krinolin."
"Det är jag för min del ganska
glad åt," sade Elise en smula torrt.
Fritz låg kvar, medan de andra
gingo uppför backen. Han låg och
dåsade med näsan mot gräset. Det
var verkligen sju sabligt, hvad han var
trött! Var det inte underligt med den
så kallade naturen, att man alltid bara
ville gå och lägga sig? Men det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
