Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från den svenska idrottens barndom. Av Erik Bergvall. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från cykeln för att få den så lätt som
möjligt, så vägde den i det närmaste 30
kg. Jag minnes särskilt att jag kvällen
förut sågade av fotsteget, som var en
förlängning av bakaxeln, en livsfarlig, skarp
tingest. Detta var min lycka, som jag
längre fram skall visa, dock, detta lättade
maskinen x/4 kg.
Jag har redan sagt att själva tävlingen
föreföll mig som en sommarnattsdröm,
jag somnade in när Knut Schwieler sänkte
startflaggan kl. 4 e. m. vid
Liljeholms-bron och vaknade morgonen därpå vid
Stallmästaregården.
Det drömlika halvverkliga, i mig själv
koncentrerade, tillståndet sänkte sig som
en slöja över mig genast i starten, och
jag har intet medvetande om första
halvmilen, men då gjorde jag den reflexionen
att farten inte var så mördande som jag
väntat, och jag började trivas i sadeln så
att jag till och med njöt av naturen, som
vi ilade igenom. Vi passerade Södertälje
på rekordtid och allt gick som en olja.
Skaran hade smält ihop, men alla,
som jag fruktade, såg jag ännu.
Min känsla av respekt för Markman
och Holmqvist började så småningom
förvandlas till sympati.
De hade för liten gir och voro ej vana
vid våra nordsvenska backar. Denna
observation tror jag, att alla vi
stockholmare gjorde. Sedan vi passerat
Strängnäs, började det skymma och de flesta
togo av sina ögonskyddare, dock ej
Markman och Holmqvist, som hade ovanligt
mörka sådana. Glasen verkade kolsvarta
i ansiktet på dem. Det kördes
hänsynslöst på i krökar där vi anade grindar,
ty vi förlitade oss på att vägen var klar,
som utlovat var. Men det skulle vi aldrig
hava gjort, ty ett par mil bortom
Strängnäs vid roten av en utförsbacke under vild
fart ser jag i svängen 40 meter framför
mig vägen stängd av en massiv ny grind.
Att söka bromsa var inte tal om. Hur
jag kom av cykeln förstår jag ej, men jag
fann mig liggande på magen över
bakhjulet och skulle, om fotsteget, som jag
sågat av, funnits kvar, varit uppsprättad.
Men, vilket brak och vilken förödelse när
klungan av kamraterna, ohejdade som en
lavin, stormade an. Jag sökte få handen
för ögonen, men hann ej. Det syntes
ohyggligt. En for som en spetskula mot
gärdesgården och kilade sig in med
huvudet före mellan gärdesgårdsstörarna,
det var Holmqvist. En annan gjorde fri
volt över grinden, och framför den var
en röra av ben, armar, hjul och
maskindelar. Ett framhjul fortsatte ensamt vägen
framåt "Mälaren runt". Själv trodde jag
att såväl jag som min maskin voro
obrukbara för vidare framfart. Men så befanns
ej vara fallet. Alla som körde ångvältar
voro klara till start igen, men våra
skånska gästers maskiner voro alldeles isär.
Att det gick illa för dessa två berodde dels
på att de på grund av sina mörka
glasögon sist observerade grinden och dels
på deras lätta bräckliga maskiner. Vad
som nu hände skall jag aldrig glömma. I
stället för att begagna tillfället och vinna
en chance voro alla färdiga att hjälpa.
Ingen hade, märkvärdigt nog, förutom
Markman, blivit allvarligt skadad och
Holmqvist trodde sig till att kunna
fortsätta. Av deras bägge maskiner lyckades
det att skruva ihop en, som kunde
användas, och när allt var klart satte vi oss
upp igen. Nu var vår grupp förstärkt av
en del efterblivna, som hunnit upp oss.
Markman hade en deras pacemaker tagit
vård om. Nu kördes det lika friskt igen
hän emot Eskilstuna, men vi hade ej kört
värst länge förrän vi sågo Holmqvist
vända om — nu voro vi alltså utan
främmande, spänningen lade sig till stor del,
ty vi kände varandra och vi beslöto oss
att taga det med ro, hålla ihop och njuta
en härlig sommarnatt på cykel till
fram-emot morgonsidan, då var och en
återigen skulle få svara för sig själv och sin
inåkning till målet. I Eskilstuna syntes
hela staden stå till vårt förfogande, vi
mottogos, som om vi varit stadens
räddare. Det var ett larm och en storm av
entusiasm och välvilja, som verkade
bedövande efter lugnet och tystnaden ute på
landsvägen.
Där åto vi en mängd god mat,
särskilt en mängd jordgubbar. Sedan, när vi
alla på en gång sutto upp, eskorterades
vi av en därtill utsedd marskalk på cykel,
och på vissa gator där det var
kullerstenar fingo vi åka på trottoaren och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
