Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från den svenska idrottens barndom. Av Erik Bergvall. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
även trottoaren var belagd med
kullerstenar hade en särskild plankbana utlagts.
Ja, det var endast kronklädet som
fattades. Men snart voro vi ute på
landsvägen igen hän mot Kungsör, där var
kontrollstation och vändpunkten hemåt.
När vi startade därifrån över bron vid
Kungsör var det midnatt och en varm
dimma svepte in över landet från
Mälaren. Farten var nu mera energisk, vi lågo
efter varandra på samma linje och turade
om att hålla ledningen. Vi liknade ett
sträck vildgäss i dimman. Suset av hjul
och de jämna knärörelserna liknade ljudet
av vingslag, och när någon var nödgad att
varsko eller göra någon anmärkning lät
det kort och avhugget som vildgässens
"kae kae".
Dimman gjorde vad den kunde att
understryka illusionen av flykt, man såg
endast de kamrater, som körde strax före,
men landskapet var försvunnet och jorden
var försvunnen, allt var dimma och vi
svävade. Att det gick framåt märkte man
egentligen endast om man stirrade i
marken, men den var även grå som dimman.
En och annan gång stördes dock denna
föreställning av någon i ledet, som
antagligen kände sömnlusten komma smygande
och därför klämde i med Geo Jacksons:
"Gentleman, gentleman how do you
think you are," som då gick epidemiskt,
isynnerhet bland cykelryttarna. Vi måste
emellertid hava kört skarpt från Kungsör,
ty när vi körde genom Köping voro vi
synbarligen inte väntade än, ty staden sov
och var öde och tom, och vi fortsatte
rastlöst i samma tempo hän mot Västerås.
Nu började morgongryningen, och när
vi körde in i Västerås var det nästan fullt
dagsljus. Inte en levande själ syntes till,
men där stod mitt på gatan strax
innanför tullen ett 10 meter långt festligt dukat
bord, dignande under allehanda
läckerheter, en kostelig syn i och för sig, men
blev ännu kostligare på en folktom gata
i en sovande stad. Vi kunde varken
missförstå eller motstå. Det var ju uppenbart
att det var avsett för oss, fastän ingen
värd syntes till förrän senare.
Jag hörde sedan att det var vid det
bordet, som John Lawson blev så extra
försenad. Han var nämligen ingen
kostför-aktare, och det sades att han började vid
den ena ändan av bordet, som var närmast
därifrån han kom och åt sig
samvetsgrant fram till andra ändan, görande rent
hus där han gick fram. Det sades även,
fast jag inte tror det, att han gjort så
överallt i varje stad och att han funnit
för-friskningsställen dem vi, som hade
bråttom, farit obemärkt förbi. Jag för min del
gillade detta högt och rent, ty man bör gå
till botten med allt, som man företager
sig. Jag kallar det storstilat som
tangerar den punkt som för en vanlig
dödlig är ofattbar. Han fick också sedan i
Amerika tillnamnet "The terrible Swede".
Ett par kilometer utanför Enköping
rastade vi, där fingo vi våra maskiner
smorda och justerade av en verkmästare
från Wiklunds. Han hade en flaska
rödvin med sig, som han smorde oss med.
Vi voro nu, som jag vill minnas, endast
fem stycken, som lågo i det daggvåta
gräset. En av oss sade sig behöva något att
tugga på och ville in till staden för att få
mat, och vi läto honom helt kordialt fara
före, men så for det i mig, att detta var
mot min tävlingsprincip, d. v. s., att
släppa någon före under någon
förevändning såvida jag var i stånd att hindra det,
därför tog jag min maskin och sade till de
övriga: "Ni få naturligtvis göra som ni
vill, men jag är inte säker ty han kör så
dammet yr där borta." Min tro var i alla
fall att han ämnade stanna och äta på
hotellet, därför gjorde jag mig ej så värst
bråttom, och när jag kom in i staden följde
jag hans ensamma spår, som klart
avtecknade sig på den daggvåta gatan.
Jag visste var hotellet låg och se -—
hans spår visade mig uppenbart, att han
inte ens haft den allra minsta dragning
ditåt. Nu for blodet åt huvudet på mig
och jag minns blott att jag var rädd för att
jag skulle slita sönder maskinen. Nu
alltså! — Nu först började allvaret. Jag
var arg, arg som ett ollonsvin och jag
visste nog att jag skulle hinna upp honom,
men jag ville hinna honom snart, för jag
hade något, som jag ville säga honom så
fort som möjligt, därför körde jag så att
det jordbrann. — Rätt som det var vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
