Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Inför alpvärldens majestät. Av And. Pallin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farligt att bestiga: det kommer dimma
eller storm, man går vilse, och
utrustningen giver ej skydd under en isande
kall natt. Förfrysning är därunder den
första och största faran. Därnäst
kommer risken att under försök att komma
ned gå sig "fast" i någon klippbrant eller
att i förskräckelsen försöka klättra ned
på första bästa ställe, varvid äventyret
slutar med att den ensamme råkar falla
utför branten. Även berg hos oss i
Sverige, som äro lätta att bestiga, ha fordrat
sina offer, och i ännu högre grad är detta
fallet i södra Europa, där bergsbestigningar
utföras i vida större skala än hos oss.
Ett lättsinnigt uppstigande med eller
utan förare är nästan otänkbart i alperna,
och försök i den riktningen kunna
betecknas som ren hasard. Varje högre
topp är nästan obestiglig för den, som
ej känner uppklättringsvägen. Man måste
studera sig till den eller använda förare.
De i alla större och mindre alpbyar
till alpinisternas tjänst stående förarna
hava efter långvarig övningstid, varunder
de tränat sig till skicklighet i yrket, och
efter avlagda prov blivit "legitimerade"
av resp. alpklubbar och erhållit deras
diplom såsom guider. Olycksfall under
färder med ledning av dessa förare höra
till sällsyntheterna. De gå helt enkelt ej
upp på en farlig bestigning utan att
utrustningen är den bästa möjliga,
väderleksförhållandena tillfredsställande och
snöförhållandena gynnsamma. Den omsorg
och den uppmärksamhet, vilken förare,
speciellt de italienska, ägna såväl
alpi-nisterna, vilkas liv nu ligger i deras
händer, som ock de olika momenten i
bestig-ningen, är något verkligen storartat.
Många vänskapsband mellan alpinister och
förare ha knutits under de livsfarliga
klättringarna i molnens regioner.
I detta förhållande, att man i alperna
med eller mot sin vilja ofta är tvungen att
taga förare, men i lägre bergstrakter ej,
ligger förklaringen till att de flesta olyckor
inträffa under relativt obetydliga
bestig-ningar, under det de utomordentligt
djärva klättringarna timtal uppför branta
berg- och isväggar eller utmed krönet av
kilometerlånga, knivvassa eggar med
förrädiska drivor avlöpa utan missöden. Un-
dantag ges naturligtvis, och därom tala
kyrkogårdarna i Zermatt, Macugnaga,
Chamonix, Pontresina och Grindelwald
sitt stumma, men gripande språk.
Vilka äro då de faror, som
företrädesvis hota alpinisterna?
Vid en hastig granskning av en del
telegram, som förmält om tragiska olyckor
i den "vita världen", fästa vi oss vid
uttryck sådana som "de hade spårlöst
försvunnit på -gletschern under ett häftigt
utbrytande oväder", "sällskapet
överraskades av en väldig lavin", "han
ramlade ned i en gletscherklyfta och slog
ögonblickligen ihjäl sig" och "en av
sällskapet blev bergssjuk och lämnades
åt sitt öde".
De anförda citaten exemplifiera en del
av de faror, för vilka bergsbestigarna med
eller mot egen förskyllan äro utsatta.
Snöstorm på gletschern torde räknas i
främsta rummet. Från en synbarligen
fullständigt klar himmel, där detaljerna i
ismassorna och de på avstånd upptornade
bergväggarna med all önskvärd tydlighet
äro skönjbara, kunna moln bolma upp på
några få minuter, virvla fram som rykande
töcken på gletschern, förstoras och på
nästan ofattligt kort tid breda ut sig och
svepa in de högt liggande, förgletschrade
delarna av bergsmassivet i kall storm, som
medför snö. Eller ock kommer ovädret
uppstigande från baksidan av bergmassan,
som dolt synen av huru ovädersmolnen
hållit på att bildas. Alltsammans är så gott
som ett ögonblicks verk, över all
beskrivning storartat, men ingalunda lugnande.
Nu äro goda råd dyra.
Dimma i klipporna innebär ingen
nämnvärd fara, tvärtom, den skapar endast
de mest fantastiska molnsyner ett
mänskligt öga kan njuta av, och i klipporna
känna förarna varje vägg och varje sten.
Gletschern däremot förändrar sig
dagligen under dess nedåtglidande. Förarna
känna ej igen sig, de tappa bort den
vanliga leden de bruka färdas med känning
av kringliggande bergsväggar, de måste
söka sig fram på måfå i dimman.
Vandrarna råka in i klyftområden och
spricknät under försöken att leta sig rätt. Man
går vilse. Man kan gå timmar och dagar
fången i isen.
När så energien slappas och tröttheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
