Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dessa av tusen sinom tusen särskilda
ljud sammansatta ljudvågor från en stor
stad. Man tycker sig höra de djupa
andetagen av något ofattbart väsen,
som på en gång tjusar och skrämmer.
Har du någon gång en afton stått
ensam på vägen på en stor tom slätt?
Det är mörkt över och under dig,
mörkt runt omkring. Inga stjärnor på
himlen, inga ljus från människors
boningar, intet ljud i tystnaden. Allt
blott tyst, tomt mörker.
Men långt i fjärran, så långt bort
att du knappt ser den, skymtar en
ljusning på himlen. Du dragés dit som
nattfjariln till trädgårdslampans matta
låga. Du kommer närmare. Det som
nyss knappt var en ljusning har nu
blivit ett sken. Det skiftar, fast svagt,
i violett, skärt, blå vitt. Dock är det
intet norrsken.
Du kommer ännu närmare — det
får liv och form*. Ett svagt sorl når
dina öron, först som en sakta viskning,
så starkare, mera bestämt, stigande och
sjunkande som havets tunga vågor,
stundom suckande i vemod, stundom
skärande skarpt.
Det är en stad, säger du för dig
själv, en stor stad som är mig nära.
Och med detsamma kommer över dig
ett så stort lugn, en så förvånande
trygghet. Du har aldrig varit i staden,
du känner ingen där, men du är dock
helt trygg, ty du vet att där finnas
människor.
Och ändå borde livet ha lärt dig
att ingenting är så grymt som
människorna. Hur de trampa varandra till
döds, somliga i kampen för tillvaron,
andra för ro skull! Vet du inte att det
där skenet på himlen, det där mystiska
sorlet i luften kommer från en plats,
där de äro flera som hata än som älska
varandra? Varför vänder du inte ryg-
gen åt staden ? Ensamheten bland
människorna där är större, än den i
mörkret ute på slätten.
Åtminstone för somliga.
Det darrande klirret från en
man-dolin väckte mig ur mina drömmar.
Sakta, sökande gled sköldpaddstycket
över strängarna. Några lekande
tongångar, så ett starkt ackord och ett
virvlande kaos av toner, ystra som en
dansande zigenarflicka.
En gitarr ackompanjerar — det
kommer från balkongen i våningen
nedanför.
Efter hand ändrar musiken
karaktär. Det lätta, livliga försvinner. De
spelande glida in i en annan, djupare
stämning. Det är den ryska musikens
vanliga snabba omslag från
uppsluppenhet till vemod. Om några
ögonblick börjar mandolinspelaren sjunga,
gitarren ackompanjerar fortfarande
mandolinens surrande. Är det en rysk
folkvisa eller vad? Orden äro
omöjliga att urskilja, men vad som talar ur
melodien formar sig för mitt öra
ungefär så här:
Liten blomma, höstens blomma, klagar:
"varför föddes jag på öde stäpp allena?
Varför fick ej jag i sommarns dagar
mig med andra blommor i en krans förena?
Varför är jag glömd och efterbliven?
Varför plockar icke mig en vacker gosse?
Varför är jag ensam övergiven,
som om vår’n ett tranbär i en tuvig mosse?
Njuta ville jag av samma fröjder,
som i glödhet sommar njöt min äldre syster.
Varför fick hon stå på glädjens höjder,
men mig ensam gavs en levnadslott så dyster?"
Så nu blomman, höstens blomma, klagar,
när om hösten höstens kvällning långsamt
skymmer,
att hon blev, som ibland mänskor Hagar,
utstött, dömd att ensam leva i bekymmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
