Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— tog gepäcket om hand, och jag
travade åstad.
Om vägen behövde jag inte tveka.
Hur många gånger hade jag inte gått
den, åkt den i linjejka eller ridit med
den lilla skäckiga kirgisen, då jag förra
gången var på Videnski Dvor!
Det är märkvärdigt med en väg
som man ofta färdats men ej på länge
sett. Man både känner igen och
känner inte igen den. Åtskilligt som man
trodde sig minnas tar sig främmande
ut i verkligheten, och annat som man
inte rätt kom ihåg är ändå så
välbekant. Det är som att efter en lång
skilsmässa träffa en gammal god vän.
Du tycker att han ändrat sig gruvligt,
sedan du sist såg honom, och märker
inte, att det är du själv som ser med
andra ögon. Samma drag, som du förr
höll av, är dig kanske nu osympatiskt,
men i gengäld upptäcker du nya sidor,
som på annat sätt fängslar dig. Och
ändå är det samma människa eller
samma föremål, kanhända mindre naggade
av tiden än du själv.
Vid inträdet mellan de massiva,
vitstrukna grindpelarna vid Videnski Dvor
undrade jag över att redan vara
framme. Trots solhettan hade vägen varit
kort. Sänkt i tankar gick jag genom
allén upp till huvudbyggnaden, som
med sina vita väggar och sitt ljusgröna
tak skymtade genom lövverket. Jag
blev glad som ett barn, då jag märkte
att allt var sig likt — de höga
popp-larna i allén, dammen med andmaten,
de halmtäckta bondstugorna bakom
ladugården — till varje herregård i
Ryssland hör ju en by! Till och med
blomrabatterna utmed gången buro
samma blommor som förr; jag visste
precis var jag skulle söka penséer,
verbenor och den gula pyretrum.
Från en berså till höger hördes Qtt
par fruntimmersröster. Den ena kände
jag genast igen; det var omöjligt att
missta sig på Jelisaveta Petrovnas
stämma. Den andra hade en klang,
som också föreföll mig bekant, fast jag
ej kunde komma ihåg när och var jag
hört den.
Jag tvekade ej att utan anmälan
störa téte-å-téten, viss om min gamla
väninnas överseende. Inom ett par
ögonblick lågo vi i varandras armar
som det står i romanerna. Inte precis
bokstavligt, men nära på.
Jelisaveta Petrovna blev så
överraskad, att hon alldeles glömde
presentera sitt sällskap, en ung flicka i
tjugo-årsåldern. Då jag bugade mig och efter
rysk sed själv sade mitt namn, kom
hon ihåg sig och sade:
"Ack förlåt jag har ju glömt–––-
Nadesjda Antonovna Kusnetskaja och
–––––men, för övrigt, ni är ju gamla
bekanta. Minns ni inte — och hon
vände sig till mig — min Nadja, som
ni såg hos mig för ett par år sen, min
fosterdotter, som jag brukade säga —
ni måste bestämt komma ihåg henne!"
Kunde detta verkligen vara hon?
I ett nu stod den så tydligt för mig,
den glömda bilden av den smärta
flickgestalten i åtsittande klänning, med de
smala händerna hopknäppta bakom
nacken, de stora ögonen fulla av tårar
och hakan darrande av sinnesrörelse.
Var detta hon, den obetydliga Nadja?
Den unga dam jag nu hade framför
mig var varken mager eller sorgsen;
hon var vacker, nästan skön och
därtill strålade hon av en glädje, som det
gjorde en gott att bara se.
Jelisaveta Petrovna läste visst mina
tankar ty hon fortsatte leende:
"Ja det är verkligen hon, som ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
