Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvet kunde hon väl ha fått, om
icke fastern varit. Men denna, som
för övrigt är gift med en avlägsen
släkting till mig, kom genast med anspråk
på broderns efterlämnade lilla
förmögenhet. Och "då andra kända arvingar
saknades" som det hette — ty Nadja
existerade ej inför lagen — tillerkändes
henne arvet. Att Kusnetski och hans
hustru faktiskt velat lämna allt vad de
ägde åt dottern kunde inte tas i
betraktande.
Utan medel och utan vänner, utan
rättigheter och till och med utan ett
namn var nu stackars Nadja lämnad i
det vida kalla Petersburg, ensam och
övergiven som en höstblomma på
heden. Av en tillfällighet fick jag
genom min släkt höra om henne och bjöd
henne en fristad i mitt hem. Det var
väl ett par år innan ni såg henne i
Moskva — minns ni ännu hennes
skygghet och beklämda väsen?"
Hur väl jag mindes. Som om det
varit i går kom jag ihåg hennes
stumma sorg, då jag vid tebordet ville visa
ifrån mig det som inte var "äkta".
Hur djupt jag ovetande måste ha sårat
hennes känsliga flickhjärta! Vem vet
hur många gånger denna ömma punkt
hos den unga kvinnan berörts av hårda
ovarsamma händer, hur mycket hon
måst lida av sin osäkra ställning. Det
var mig ej längre någon svårighet att
förstå hennes lidelsefulla utbrott av en
undertryckt sorg på balkongen, där vi
båda utan att veta av varandra, i
mörkret hade lyssnat till den vemodiga
sången vid mandolin och gitarr.
Det var då. Och nu — varav kom
förändringen? Ej utan nyfikenhet
frågade jag min värdinna därom.
"Det skall jag strax säga er," lydde
svaret. "Det finns ju hos många män-
niskor dolda, på djupet av deras själ
slumrande krafter, som i åratal hela
ungdomen igenom kunna fortfara att
vara bundna. Under trycket av
tyngande sorger och olyckor i livet blir en
sådan människas hjärta "sten under
stenar". Hon känner inte sin egen
spänstighet utan tror att hon måste gå
under för tyngden.
Men så kommer det en dag en
plötslig reaktion. Det nedböjda och
undertryckta vill upp, vill fram.
Bördan har blivit för tung, olidlig. Och
då kan det hända det visar sig, att
det kvalda hjärtat har nog kraft att
spränga sina fjättrar och kasta av de
tyngande banden för att i frihet —
hur är det er nordiske diktare säger
— "hävda sig självt". Och det kan
hända att den svagaste då blir stark, att
det skyggaste väsen slår ut i full
blom-string.
Så har det varit med Nadesjda
Antonovna. Hennes stackars varelse,
som under sorgens och olyckans
dagar liksom pressades samman, krympte
ihop och slöt sig inom sig själv, så att
inte ens det varmaste deltagande kunde
tina upp hennes frusna själ — vad den
behövde var blott en stöt, som kom de
dolda krafterna att vakna.
Denna fick hon genom en
obarmhärtig skymf av den nobla fastern, som
inte nöjde sig med att ha tagit hennes
pengar utan också ville beröva henne
faderns älskade namn.
Nadja hade ju ingen laglig rätt till
detta namn som arv. Men lagen ger i
stället de "oäkta" barnen rätt att själva
taga sig vad namn de vilja — och det
är intet som hindrar dem att välja åt
sig alldeles samma namn, som lagen
förmenar dem att ärva — faderns.
Detta visste Nadja ej av, och jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
