Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Grinjovas historia. Några konturer av ett kvinnoöde. Av Valdemar Langlet. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än en hund; du såg inte ärret som hon
bär på ena sidan av halsen, sedan han
en gång i ett anfall av vanvett försökte
döda henne? Emellan utbrotten av det
vilda lynnet kan han vara foglig som
ett barn, men ändå lika oförmögen att
hjälpa sig själv. I båda fallen suger
han hennes livskraft. Han är
ingenting värd och borde skjutas som en
galen och människovådlig hund;
samhället beginge ingen orätt därmed. Jag
brukar säga åt Nadja, att det är
vanvett att offra sig på detta sätt; hon har
inte rätt, för sin egen skull, att göra
det. Men hon bara ler sitt stilla djupa
leende och säger med ett varmare
tonfall än eljest: "Han är mitt barn —
jag har inget annat, och jag måste hjälpa
honom.’’
Och med allt detta är hon så lugn
och glad som om hela hennes liv vore
lycka. På det förstörda ansiktet syns
ju hur mycket hon lidit, men i hennes
väsen märks föga. Bara när man talar
om Jelisaveta Petrovna blir hon
upprörd och får ögonen fulla av tårar
"Jelisaveta Petrovna," avbröt jag
överraskad, "men då är det ju
Nadja!!"
"Ja visst är det Nadja. Jag har ju
sagt att hon heter så."
"Men jag menar Nadesjda
Anto-novna Kusnetskaja, min gamla
väninnas, fru Vojevodskajas fosterdotter?
"Just densamma. Hon hette som
ung flicka Kusnetskaja."
Detta var alltså den forna lilla
Nadja, den bleka flickan från Moskva,
den friska skönheten från Videnski
Dvor! Det gick liksom en aning därom
igenom mig då jag mötte hennes blick
och sedan hörde hennes röst vid de
par ord hon yttrade till avsked. Men
jag visste ju icke mera än att hon hette
Nadja, och det finns i Ryssland många
som heta Nadja.
Nu visste jag det alltså. Den
sällsamma främmande damen med namnet
Grinjova var ingen annan än Nadja,
"min" Nadja, sade jag i tankarna;
Nadja hade blivit Grinjova, med det
gamla ansiktet, men också med de
outgrundligt djupa ögonen och det härliga
guldbruna håret, som jag mindes från
mitt första möte med henne.
Lilla Nadja, stackars Nadja! Du är
nu en gammal kvinna och jag är ännu
ung, jag som var gammal i jämbredd
med dig, i din verkliga ungdom. De
gånger jag såg dig voro vi blott två
"skepp som mötas i natten", och jag
fick ej stanna för att se djupare in i din
själ. Första gången var du bara
fruktan och sorg. Den andra var du bara
glädje och solljus. Nu, tredje gången,
var du sol i mörkret, tröst i lidandet,
försyn för den arma syndbelastade
människa, vars börda du tog på dina
smala axlar.
Hur mycket kan inte en kvinna bära
utan att stupa, då vi män i vredesmod
kasta bördan ifrån oss och låta den
ligga där den ligger och sedan ändå
klaga! Du, Nadja Grinjova, dig har
livets bitterhet lärt att icke klaga. Du
ler blott ditt gåtfulla leende och blickar
med dina underbara ögon ut i den
värld, som handskats så hårt med dig,
du som bort få leva i solljus och
lycka –––––-
Jag hade glömt bort både Antonina
Justinovna och Nikolaj Afrikanovitsj,
vilkas gäst jag var. Jag vaknade upp
vid att den senare kom och vänligt lade
sin hand på min axel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
