Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Duvorna. En vardagshistoria. Av Otto Lundh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anshelm Thorén en ovanligt nyfiken
poet.
Det var lördag i dag, och på en
lördag äro alla skalder hemlösa, medan
kvinnorna vända upp och ned på huset.
När därför Anshelm framför
bibliotekets stängda dörr konstaterat, att en
kvart återstod, tills det öppnades, gick
han med sina tyngda händer och
undrade hvar han skulle göra af sig under
hela denna långa tid.
Intill kyrkan erbjöd sig* en bänk.
Lättad afbördade sig Anshelm dufvorna
och kulturhistorian och vecklade ifrigt
upp bladet. "Ta mig tusan ser det
inte ut som de skulle damma ihop
därnere på Balkan igen!" — Anshelm
studerade ifrigt de diplomatiska
stick-i-stäfven och de serbiska armékårernas
sammansättning. I detta ögonblick voro
både dufvorna och hans stora roman
totalt borta ur hans tankar.
Klockan slog tolf i tornet. Anshelm
reste sig och fick fatt i sina böcker,
gick upp i biblioteket och fick dem
utbytta. Bibliotekarien var redan
upptagen, men slängde fram ett par
kortfack åt Anshelm. Medan han
bläddrade i dessa, kom plötsligt en tanke,
som isade hans blod: Dufvorna!
Anshelm såg sig förvirrad om på disken,
på stolarna, på bibliotekarien, som
förvånad mötte hans hjälplösa blick. Så
med ens störtade Anshelm på dörren,
medan bibliotekarien och lånaren häpna
sågo efter honom.
"Dufvorna, hur tusan kunde jag
glömma dufvorna?" jämrade sig
skalden invärtes, medan han snubblade
utför trapporna, sprang folk i famnen
och kom automobilerna att uppge
skrämda tjut genom sin
vårdslösa/framfart.
Där är kyrkan, på andra sidan
bänken, ligger det något ljusrödt på
den? Nej, den är tom. Men Anshelm
måste ända bort till den och titta på
den ändå, för visshetens skull. Rundt
om syntes icke ett spår af något
ljusrödt.
’ ’Mina präktiga dufvor, att folk inte
kan låta någonting ligga!" klagade
Anshelms tanke, medan han hjälplöst
såg åt alla håll. Se, sakristiedörren
till kyrkan stod öppen, därinifrån lyste
det växtligt ljusgrönt, någon skymtade
fram och tillbaka därinne, man höll väl
på att kläda altaret till ett bröllop.
Eller kanske en begrafning! Kanske
kyrkvaktmästaren sett påsen och tagit
dufvorna, bänken stod ju midtför!
Anshelm ilade bort mot dörren. Den
slöts midtför hans näsa, nyckeln vreds
om innanför.
Det skulle icke se bra ut att bulta
på, bättre att skynda bort till stora
ingången. Portarna stodo öppna och
Anshelm störtade in i vapenhuset. Men
dörrarna in till själfva kyrkan voro
stängda.
Nu gaf skalden hänsynen på båten
och bultade. Bultade en, två, tre
gånger. Ingen svarade. Man hade nog
gått. "Satans!" — Anshelm ryste,
stod han och svor i en kyrka, ändå!
Nej, han hade bara tänkt det. Från ett
epitafium på vaper^husväggen stirrade
en allvarlig lutersk prelat omgifven af
talrika barn och blomma tämligen
outgrundligt ner på honom.
Medan Anshelm gick sin väg från
kyrkan sökte han intala sig, att någon
riktigt behöfvande fått tag i hans
duf-vor. Någon arbetslös arbetare, hvars
hustru låg sjuk och just hade blifvit
ordinerad lätt och närande föda, höns,
vildt. Hur förtjusta de måtte ha blifvit!
Anshelm kände sig mer än tröstad vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
