Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Duvorna. En vardagshistoria. Av Otto Lundh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tanken på, hvilket försynens redskap
han kunde vara.
På an$ra sidan kyrkan gick
lumpsamlaren Silfversvan med sin påse.
Silfversvan var en egendomlig figur.
Föga mer än en meter hög, obestämdt
grå och lurfvig från hjässan, som
betäcktes af en formlös, fettig och möglig
hatt, till fotabjället, som transporterades
i ett par underliga, af Silfversvan själf
förfärdigade sandaler. En riktig buse
att skrämma barn med! Trots
paltor-nas skriande armod var han rund och
fet som en prost, och med ett par
stickande kloka prostögon såg han öfver
sina mässingskalmar ut i världen. Nu
lubbade han fram med sin påse, i
hvil-ken Anshelms dufvor lågo öfverst, och
stack då och då i något bortkastadt och
smutsigt med sin käpp.
En mötande pojke tillkännagaf, att
han senterade Silfversvans originella
utseende genom att med road uppsyn
ställa sig att stirra på honom.
Silfversvan tyckte emellertid icke så mycket
som man skulle kunna tro om att bli
uppmärksammad och hyttade med sin
oformliga knölpåk åt pojken. Därvid
såg han så högst komisk ut, att pojken
blef utom sig af förtjusning,
gapskrattade och slog sig på knäna i sin
uppsluppenhet. Silfversvan blef också
utom sig, ehuru på ett annat sätt, han
gick löst mot belackaren med sin
knölpåk men råkade därvid tappa säcken
han bar. Genast fick pojken tag i denna
och kastade den in öfver det låga
räcket till den kyrkan/omgifvand^
gräsplanen, så att dess innehåll spnddes åt
alla kanter. Därefter var han icke sen
att lägga benen på ryggen.
Grymtande och brummande
samlade Silfversvan med möda ihop sina
trasor. Det ljusröda papperet, som
fastnat invid en buske, angick honom
väl däremot inte. Först när han satt
i en spårvagn, hvilken lyx den nyligen
utståndna upprörande händelsen gjorde
det nödvändigt för honom att bestå sig
hem till sin mystiska bostad ute i
förstaden, kom han att tänka på, att det
varit dufvorna. En smula förargligt
kanske, men nu kunde han inte få sin
tioöring tillbaka. Och för resten hade
han just gått och grubblat öfver, hur
i all världen han skulle bära sig åt
med de där fåglarna, när han mötte
pojken. Nu var han kvitt det bekymret.
På gången bakom kyrkan
promenerar den gamle pensionerade
stadsveterinären. Han är en stor djur- och
naturvän, gamle Klöfberg, och därtill
icke så litet pedant. När han får öga
på det ljusröda papperet, som
vanpryder gräsmattan, får hans ansikte ett
lidande uttryck. "Vandalism!"
muttrar han och sticker sin käpp i papperet
för att skaffa bort det. Hvad nu? det
tycks vara något i det! Nä, men se!
Här skulle man minsann, få sig en
god middag. Inte tal om det, alldeles
friska. Litet underligt eljest, att de låg
så långt in på planen. Men det var
inte tal om saken, de måste vara friska.
Nu hade han ju något att bjuda den
välsignade svågern från landet på, som
han icke utan missmod fått annonseradt
besök af till dagen därpå. Han fick
skynda sig hem, så inte Stina gick och
köpte den där kalfsteken, hon plockat
af honom pengar till. Säga, att han
fått idén att köpa dufvor, förödet var
just hans svågers favoriträtt. Försynen
själf hade sändt dessa dufvor till
honom, så som den fordom sände korpar
till Elias.
Någon omedelbar glädje fick
stadsveterinären emellertid icke af försynens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
