Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna uppväga saffransbrödet Han
räckte med ens ut handen, ty Jenny
tänkte just taga brödkorgen.
"Snälla fröken Mark, får jag en
skifva till?"
"För all del."
Det syntes på Jennys ögon, att hon
var smickrad. •
Karl Edvard hade gått nedåt
potatislandet och ställt sig att ordna med
näten, som hängde på sluttningen nedåt
backen.
"I dag är det fiskvind," sade han
eftertänksamt. "Det vore väl eget, om
vi inte skulle få en enda abborre."
"Abborre? Ibland — när det inte
behöfs — kan du nog ha
storhetsmani." Jenny tog den blanka lilla
bordduken och började noga lägga den i
sina veck.
"Hvad går det för fisk här inne?"
frågade Fritz.
"Vet inte. Har aldrig sett någon
annan fisk än mört."
Fritz drog ett ögonblick på
munnen. Hon hade ett sätt att låta ilsket
kort. Tydligen var hon inte förtjust i
mört.
Det var, som om Jenny känt på
sig, hvad han tänkte, ty med ens såg
hon på honom.
"Jag skall tala om för er, att man
kan bli trött på mört."
"Tror jag visst, det. Men tar ni
aldrig gäddor på drag?"
"Tar?" De ljusblåa blixtrade till.
"Men på Gårda ha vi fått gädda ett
par gånger."
"Det är, för att moster Elise kan
trolla. Det har jag alltid sagt. Och
de ha inte ett dugg annat att göra än
att sitta och stöpa bly. Och sticka
yllekoftor, som äro, så håret kan resa
sig," tillade hon. Det lät, som om hon
tuggat orden.
"Gula?" sade Fritz. Han drog upp
mungipan litet.
Jenny å sin sida drog ner bägge
mungiporna. Hon fick något
egendomligt trubbnäst i uppsynen.
"Brandgula," sade hon långsamt.
Fritz höjde på ögonbrynen, och
af-ståndet mellan näsan och munnen
tycktes bli längre. Det såg ut, som om
han vunnit något slags insikt. Ett
ögonblick tittade Jenny på honom, och
så vände hon sig bort. Det hände
henne nämligen en sak, som hon aldrig
hade trott skulle kunna hända henne.
Hon blef full i skratt åt koftan.
Om en stund gick Fritz framåt
skogsvägen mot bryggan med hatten på
nacken. Han hade händerna i
byxfickorna, och i hans själ formade sig
sakta en egendomlig önskan. Han
skulle ha pungat ut med tio riksdaler
kontant, om han hade kunnat få fram
någon sorts melodi. Men det gick inte.
Det var ett kolossalt trefligt ställe.
Och midt i solsteket. Men tanterna
voro väl ena käringsjälar. Han gick
och tittade med ett öga på vattnet, som
började skymta fram bland stammarna.
Det andra ögonlocket och mungipan
voro så nära hvarandra, att de nästan
möftes. Här sutto de i sin gamla
sten-lada och hade det så bra, att de kunde
storkna och begrepo tydligen inte tu
dugg, hur knalt de här två egentligen
hade det. Och ändå var det deras
systerbarn, och det var de, som skulle
ärfva Gårda. Var det underligt, om
det blef historier?
Hans smala fysionomi blef
långsamt mycket allvarsam. Det var
verkligen ingenting att skoja med. Men
folk med pengar hadep naturligtvis
alltid svårt att begripa folk utan pengar.
För när man själf i hela sitt lif hade
suttit och petat i laxpuddingen, så lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
