Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En saga. Av M. Gorki. Övers. från ryskan av Helmer Wanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller huvud eller slog henne på
fingrarna — nästan alltid skrek brodern
åt henne:
"Akta dig!"
Men alltid — för sent, och hon
gjorde sig ofta illa. En gång rusade
hon haltande fram till honom och skrek
elakt till:
"Du gör detta med flit, ditt odjur!"
och slog honom i ansiktet.
Hans ben voro svaga — han föll,
och sittande på golvet, tyst, utan tårar
och utan förebråelser, sade han:
"Huru kan du tro något sådant?
Du tycker ju om mig — eller hur?
Tycker du inte om mig?"
Hon sprang undan, men vände
genast åter.
"Ser du — förr hände aldrig något
sådant––––––"
"Detta fanns ej heller förut,"
anmärkte han lugnt, i det han med sin
långa arm gjorde en stor rörelse: i
rummet var hopat en massa bräder och
lådor i ett kaotiskt virrvarr;
hyvelbän-’ ken och svarvstolen voro belamrade
med en hel del föremål —
"Varför har du samlat på dig så
mycket skräp?" sade hon, i det hon
misstroget såg sig omkring.
"Se själv!"
Han hade redan börjat bygga ttt
litet kaninhus, en hundkoja och hittat
på en råttfälla. Systern såg intresserat
på hans arbeten, och vid middagsbordet
berättade hon sedan med en viss
stolthet för föräldrarna om allt vad hon
sett. Fadern nickade gillande med
huvudet och sade:
"Det börjar så smått, och det gör
naturligtvis allting här i världen —"
Och modern omfamnade honom:
"Du förstå väl att uppskatta systers
omtanke om dig?"
"Ja."
Då han fått råttfällan färdig,
skickade han efter systern och visade henne
det otympliga arbetet:
"Detta är ingen leksak; jag kanske
kan taga patent på den! Se, hur enkelt
och kraftigt den verkar! Peta på den
— där!" Flickan rörde vid den,
någonting smällde — och hon skrek gällt
till, under det att krymplingen sprang
runt omkring henne och liksom talade
för sig själv:
"Nej, nej, icke den, icke den–––-"
modern kom inrusande och tjänstfolket
visade sig i dörren. Råttfällan slogs
sönder, flickans klämda och sargade
finger befriades, och man bortförde
henne nästan medvetslös, under det
modern befallde:
"Tag bort allt härifrån, jag
förbjuder —"
Senare på kvällen kallades brodern
till systern, som frågade:
"Du gjorde detta med flit, du hatar
mig — varför?"
Han höjde på axlarna och svarade
sakta men lugnt:
"Jag tyckte, att du icke rörde med
den handen."
"Du ljuger!"
"Varför skulle jag vilja förstöra din
hand? Det var ju inte med den
handen, som du slog mig —"
"Akta dig, ditt odjur, du är ej
klokare än jag!"
"Jag vet det." Hans ansikte var
som alltid lugnt, och hans ögon sågo
uppmärksamt på henne; man kunde
omöjligt tro, att han kunde ljuga.
Efter denna händelse besökte hon
honom ej så ofta. Hon umgicks mest
med sina väninnor — livliga flickor i
mångfärgade klänningar, påminnande
om trollsländor. De rörde sig behän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
