Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Inför övermakten. Av Elisabeth Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från kroppens hindrande omhölje och
undan livets hårdhänta lek.
Hon börjar spela, en av hans egna
kompositioner, "Brustna länkar" har
han kallat den. Allt vad hos en annan
skulle blivit till veklagan, gråt och
jämmer lägger hon i strängarna och
stråken och hans skapelse. Hon har
dyrkat musik, så länge hon kan minnas,
har aldrig arbetat på något annat, men
konstnärinna har hon aldrig varit
förrän i denna stund. Ty den största
skicklighet blir aldrig konst, förrän det
självupplevda sätter sin stämpel därpå. Hon
hör själv hur härligt hon spelar och
ser oavvänt på honom, tycker att han
måste resa sig upp och säga: "Å,
Vanda, så du spelar i dag, aldrig har
du spelat så förr!"
Aldrig förr, och aldrig mer, Erik!
Den sista tonen förklingar, snyftar till
och förintas. Hastigt, rädd att ångra
sig, drar flickan fram en slidkniv, skär
tvärt över strängarna och bryter
stråken i två bitar. Konstnärssläktens
violin, storhetsdrömmarnas hem och
tempel, du skall helgas åt minnet, offras
på Eros’ altare. — Så lägger hon det
skövlade instrumentet och stråkens
bägge hälvter varsamt till honom i
kistan, vid hans fötter, själv sjunker hon
ned på knä på "golvet. Hon kysser hans
händer, hans kalla händer, sop hon i
timtal betraktat, då de levande och
smeksamt gledo över tangenterna. Inte
den mattaste strykning av hennes
duniga kind förmådde han nu, han, som
gått över floden.
En timme och kanske mer har gått,
då hon vaknar åter till verkligheten vid
att tätt bredvid sig höra en hård
mänsklig stämma som frågar: "Vem är ni
och hur vågar ni tränga er in i mitt
hem och i min sons likrum för att störa
honom?"
Överstinnan Wolckendorf. Hon har
sett henne fräsa förbi på gatan en gång
lång och rak med kalla, nyktert kritiska
ögon, och hon har hatat, hatat henne
därför att det var hon som förbjudit
Erik att uppträda offentligt, han som
skulle rest Europa runt och skördat ära
och lager. Det var naturligtvis för den
skull han fått lungsot och dött. Och
där står hon nu grå i håret, men styv
i nacken, en reslig gestalt i tungt
ramsvart kläde, krusflor och
stenkolspärlor. Den böjda näsan och pannans ädla
välvning voro desamma som hos den
unge i kistan, men linjerna kring
munnen, som hos honom voro så känsligt
veka, hade hos henne stelnat i bitterhet
och stränghet. Vanda förstår att från
henne har hon ingen miskund att
vänta varken med sig själv, sin bjärta
dräkt eller sitt upplösta hår. Men Erik
hade alltid velat se henne i rött, därför
hade det röda nu för henne blivit
sorgens färg. — Överstinnan betraktar
denna fridstörerska, i detalj, utan
försköning. Vad är hon för slags
människa egentligen, hör hon måhända rent
av gatan till? Skulle det vara möjligt
att Erik, som var så pass ung och med
sina ideella intressen–––-Nej,
knappast. Är hon ens vacker, flickan där?
Ja, det är hon nog. Ett par mäktiga
ögon och ett blomblads hy förstumma
varje protest, som kunnat höjas mot
näsans och munnens en smula grova
linjer. — Ännu en gång skär den vassa
stämman genom rummets
blomsterdoftande tystnad: "Vad vill ni här? Hur
har ni lärt känna min son, ni ? Var ni
kanske," hon slår över i bitande hån,
"på något sätt bunden vid honom?"
Äntligen svarar då flickan. "Bun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
