Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Inför övermakten. Av Elisabeth Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den," säger hon, "nej, inte på något
sätt! Vi spelade tillsammans och så
älskade vi varandra, något annat var
det inte, fru överstinna."
"Ni vill med andra ord låta påskina
att det ändå var något mellan er, att
han under musikens skadliga inverkan
ingått någon slags hemlig förlovning
med er?"
"Å, nej, nej, inte tänkte vi på
sådant! Aldrig ha vi tält ett ord om ett
hem. Inte tänkte vi på vad som skulle
hända om Qtt år, om söndag eller i
morgon, vi levde i nuet och den stund,
som var inne, var oss mer än nog. Vi
tänkte aldrig på något annat än musik
och att vi älskade varandra, och det ,
fanns inte på jorden en glädje som
vår!"
"Inte på annat än musik och att vi
älskade varandra." Ack, hon kände
igen detta, kunde inte förneka sig själv
längre, de orden, sagda med en
ungdomlig, skälvande stämma, där jubel
och gråt tävlade om herraväldet, de
öppnade lås efter lås till det hjärtas
lönnrum varje människa bär i sitt inre,
de kommo som en flammande låga och
smälte all den is, som livet packat
däromkring. I 28 år hade hon övat sig att
glömma och förakta sin egen
kärlekshistoria. Och tillvarons konventionella,
kyliga tomhet samt mannens
känslo-lösa despotism hade varit goda
hjälptrupper i kriget mot allt milt och gott
inom henne. Men hon hade inte alltid
varit överstinna Wolckendorf, en gång
var hon den unga Karin Engelbrekt,
som log och sjöng sig in i allas hjärtan,
rosenknopp och näktergal, älskande
och älskad. Å, så länge sedan, men
hon är inte så fattig ändå, har dock
något att minnas.
Medan allt detta tågar förbi hennes
inre syn, har Vanda hela tiden utan
uppehåll betraktat henne, i den mest
intensiva spänning. Och när hon
slutligen ser det stränga pansaret mjukna
och falla av, då störtar hon fram med
utbredda armar och ropar: "Å, men
ni liknar ju ändå Erik!" Den nya
gamla kvinnan sluter henne intill sig
och stryker moderligt hennes hår,
medan hon viskar: "Ja, jag liknar din
Erik, ty det är av mig han fått musiken
och kärleken i arv. Jag satte till mitt
livs mål att förkväva dem hos både mig
och honom, men det gick inte, det var
för starkt, det segrade till slut."
"Ja, för er," säger den unga, och
höjer sina stjärneögon," men han, han
dog av det."
"Förstår du då inte, barn, att det
var den största segern? Annars hade
livet tvingat honom att svika, som det
en gång tvingade mig."–––-
Erik Wolckendorf sov alltjämt med
alla de vita blommorna omkring sig.
Aldrig hade han vågat d’römma om att
få se dessa två i varandras armar.
Och han hade väl aldrig fått se det
heller, om han levat.
Men döden är starkare än livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
