Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon gick en smula tankfull nedåt
parkgången mot dammen. Det var en
sak, som hon aldrig skulle kunna få i
sitt hufvud, och det var, att det skulle
vara så farligt att arbeta. Det var
besynnerligt, hvad folk var rädda för det.
Det var egentligen bara två saker,
utom att bli sjuka och dö, som folk
riktigt kunde haja till för, och det var för
att arbeta och för att tvätta sig. För
det var nästan så säkert, så man kunde
sätta sig på det, att där det fanns
arbets-skräck, där fanns det också
vattu-skräck. Sällan hade man väl sett det
så tydligt som här på Gårda.
För resten var det ganska eget, om
man tänkte efter. Där satt nu två gamla
fina fröknar, som voro både adel och
allting, och åto en mat, som hon, som
bara var Tyra, inte för en half årslön
skulle ha velat slefva i sig. Där satt
fröken Alfhild och talade med
kandidaten om taflor, och fröken Elise satt
och sprakade om Gud, och medan de
gjorde det, stod Lydia nere i köket i
spetsmössa med blåa sidenband och
spottade på handduken, när hon skulle
gnida af gräddkannan inne i pipen. För
det hade hon själf sett genom fönstret.
Och fröken Möller, som var så fin, så
hon kunde flyga bort, satt och åt en
soppa, som Agnes hade stått och slaskat
i med sin egen sked. Var det inte
något bakvändt i det där egentligen, i
att folk, som minst trifdes med snusk,
läto sina allra intimaste saker skötas
af dem, som bäst trifdes med det? Och
öfverallt var det precis likadant. Hon
mindes, hur det hade varit hos
statsrådet Karlsson, när de hade haft den
där stora middagen för de andra
statsråden. Den var så fin, så de hade haft
kock. Och han hade tagit allting, ända
till smörkulorna, med fingrarna, och
vätt på tummen och pekfingret med
tungan, innan han lade upp de varma
äggpastejerna. Och där inne sutto alla
statsråden och muggade i sig och
trodde, att allting, som låg så stiligt
upp-lagdt, var ditpetadt med gaffel. Om
det nu skulle vara någonting att vara
afundsjuk på. Så fanns det förstås en
och annan, som hade det någorlunda
snyggt> men det var då inte en på
tiotusen, och då gingo de där och
skaffade sig något annat elände. Som
hennes nåd nu, som inte kunde äta sin
snygga mat för andar, och kandidaten,
som läste böcker, så han var ärtgrön.
Om det nu skulle vara bättre än att
städa och laga mat eller gå efter några
höstrån åt en häst.
Tyra firade en hel liten
smutsorgie. Hon brukade göra det ibland,
ty det kändes på något vis
vederkvickande. När man såg på allting så här
i all enkelhet, precis som det var, och
inte som det såg ut i tidningarna, så
kände man sig så märkvärdigt nöjd.
Man blef inte afundsjuk på en enda
människa. För man begrep det, att
den, som ville ha det komfortabelt eller
bara syssla med det, som var
märkvärdigare än att koka mat, den fick
allt hålla till godo med bra mycket, som
den inte skulle ha velat titta på. Och
för en gångs skull var det karlarna,
som hade det värst. Fanns det
någonting så hjälplöst illa ute för allt moj
som en karl? De hade minsann inte
pratat så mycket om höger och vänster,
om de hade vetat, hvad de hade fått
till middagen. Tyras fysionomi fick,
trots hennes förskräckelse för
osnygghet, ett uttryck af lugn hemtrefnad.
Men hvarför i herrans namn ville
fröken Elise nu inte fylla igen den här?
Hon hade kommit ända ned till
dammen och stannade af gammal vana på
sandgången. Det brukade hon göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
