Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar morgon, och för hvar gång gick
hon därifrån med den fasta
öfvertygel-sen, att det var lifsfarligt att stå där.
Dammen låg en bit på sidan om
gången. Det var egentligen inte så
påtagligt, hvarför den bar det mera
anspråksfulla namnet damm, ty den
liknade mera en stor, oregelbunden grop.
Men namnet kom sig kanhända af, att
någon af Gärdas forna ägare hade låtit
bygga en liten hvälfd stenbro öfver
gropens smalaste del, kanske för att ge
parken den anstrykning af romantik,
som den måhända redan på den tiden
hade haft litet svårt att af egen kraft
förvärfva sig. När bron hade blifvit
byggd, visste ingen människa, men
säkert var det mycket länge sedan.
Fröken Elise var mycket stolt öfver den
stora, korsformiga järnkrampan, som
höll ihop stenarna på bägge sidor om
det lilla stadiga hvalfvet. Krämpan var
nämligen påfallande klumpig och sned.
Sedd från parkgången föreföll
dammen inte det minsta farlig. Af vattnet
syntes endast en smal strimma i midten
och det, som syntes, såg mörkt och
klart ut. Resten var öfvervuxet med
en tjock matta af gröna vattenväxter,
som närmare dammens kanter aflöstes
af långbladiga och mera yfviga. Om
den inte hade luktat, skulle den ha
varit mera pittoresk än obehaglig.
Men fy vale hvad den luktade! Tyra
hade stannat på sandgången midt
framför den lilla stenbron. Hon satte upp
näsan en smula och fnyste. Hennes
ögon gledo med ett uttryck af
föraktfullt ogillande öfver den lilla
gräsbe-växta bit mark, som skilde den
närmaste ändan af bron från sandgången,
och som ingen människa någonsin hade
någon orsak att gå. Egentligen var
det ganska underligt, att det växte så
bra med gräs här. Men det gjorde
kanske inte gräs någonting, om det
luktade. Det såg sannerligen inte så ut.
Men hvad var nu det där?
Hon tog ofrivilligt ett steg ut på
gräsmattan mot bron. Hennes
mörkgråa ögon, som under en femtiofemårig
kamp mot hvarjehanda hade fått något
forskande i uttrycket, vidgade sig litet.
Utan att riktigt göra sig reda för,
hvarför hon gjorde det, tog hon en smula
tveksamt de återstående stegen öfver
gräset. Och när hon hade gjort det,
fick hon se en sak till. Hon blef
långsamt rödlätt. Ingeborg, som brukade
reta henne med, att hon, fast hon ville
vara så renlig, hade en hy som en grå
ullstrumpa, skulle ha förundrat sig.
Uppe i köket sutto Axel och
Fransson och drucko kaffe med sockerkaka
och konjakskransar. Detta var, trots
det att kaffet upprepades hvarje
morgon, att betrakta som en bjudning från
Agnes’ sida, ty Axel hade sitt kosthåll
hos Franssons hushållerska. Alfhild
kunde inte trifvas med att se honom i
köket. Hon hade en gång sett honom
dricka kaffe och tyckte inte om hans
sätt med sockret. Men ingen af
fröknarna brukade någonsin komma ned i
köket före frukosten.
"Ja men, ja," sade Fransson en
smula belåtet. Han satte ifrån sig
kaffekoppen och strök sig om munnen med
sin af viga hand. Axel satt med
händerna utbredda på knäna. Hans
mörkblåa ögon följde med något af stel
beundran Agnes. Hon var sysselsatt med
att tvätta sig om fingrarna i järngrytan
med det varma diskvattnet, ty hon hade
nyss profvat af en burk med honung,
som fröken Alfhild hade skickat efter
från Strängnäs åt hennes nåd. Och
honung ville aldrig gå bort med bara
spott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
