Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverlägsenhet, ty hon visste inte
riktigt, hvad det betydde.
"Hvilket bevisar, som riksdagsman
säger, att det är någonting, som tål att
tänka på." Fransson fiskade upp
mössan från vattenbänken och satte den på
sig. "Tack för kaffet. Och blir det
diskussion, så fråga fina frun från mig,
hur det kommer sig till, att Alexander
aldrig kan bli skodd." Han vände sig
mot köksdörren för att gå, men
hejdade sig med handen på dörrklinkan.
Det var någon, som med fart kom
nedför trappan från handkammaren. Det
var Lydia. Hennes regelbundna
ansikte hade ett ovanligt lifligt uttryck.
"Kan ni tänka er —"
Fransson släppte dörrklinkan.
"Kanhända, att någon af fröknarna
är illamående?" sade han långsamt
och med en högst egendomlig betoning.
Lydia stack handen i
förklädesfickan och nickade.
"Var lugn för det."
"Och ocken är det?" frågade
Fransson lugnt.
"Elise förstås. Förra gången var
det ju Alfhild."
ADERTONDE KAPITLET.
"Söta Martha, hvart har Fritz tagit
vägen? Jag har inte sett honom sedan
i middags." Det var Alfhild, som stack
in hufvudet i salongen och frågade.
’’Vet inte," sade fru Martha i en
egendomligt kort och dämpad ton. Hon
satt i salongssoffan och hade nyss
börjat meditera. Hon tyckte inte om
att bli störd, och det hördes.
Alfhild drog sig tillbaka ut i
matsalen. Hon gick tyst öfver golf vet och
ut i korridoren. Martha kunde låta
förskräckligt retlig ibland. Men att
aldrig ha någon mat i magen, det var
naturligtvis som att gå och bära på en
bomb.
Hon tittade från salongsdörren utåt
korridoren. Ingångsdörren var stängd,
ty regnet stod som spön i backen.
Biblioteksdörren var också stängd.
Kanhända Fritz var där inne. För
uppe i gästrummet satte sig ingen
mänsklig varelse i ett sådant väder.
Och var han där, så var nog fröken
Möller där också. Hon hade inte heller
visat sig på en bra stund. Nå, då ville
hon inte störa dem. Folk, som voro
kära i hvarann, voro minsann så
förföljda ändå. Hon gick in i salongen
igen och satte sig tyst vid bordet hos
fru Martha för att sticka en bit på
Elises strumpa.
Fritz var mycket riktigt i
biblioteket, men Magda var där inte. Hon
satt inne i sitt rum innanför
handkammaren och försökte göra upp en
fält-tågsplan. Hon undrade, om det var det
gemena vädret, som gjorde det, men
hela dagen hade hon känt sig så otäckt
melankolisk. Det hade krupit öfver
henne en egendomlig känsla af, att
hon inte var det minsta dugg originell.
Hon hade tagit fram en bit tunn
alpacka ur byrålådan och satt och
stirrade på den. Alpackabiten var hennes
allra bästa vän, ty det var samma bit,
som hon i två års tid hade användt
att med knappnålar göra den första,
råa modellen af, när hon greps af
någon idé. Tygbiten såg också ut att ha
varit med om en del. Det var inte en
kvadratmillimeter, som inte hade en
skrynkla eller ett märke efter en nål.
Men i dag var det absolut som
för-gjordt. Hon lade ifrån sig
alpackabiten på en stol och satt en stund och
stirrade ut genom fönstret. Hela köks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
