Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son sagt i morgse, innan någon
människa visste, att hon var sjuk.
Och å andra sidan var det absolut
omöjligt. Folk gjorde inte sådant. Det
skulle ingen människa inbilla honom.
Alltihop var en pigroman. Det var
pigorna och Fransson så sant som —
Han sträckte knytnäfvarna åt bägge
sidor. Det var något nästan hysteriskt
i åtbörden.
Och för att klara upp det hela
be-höfde man bara låta undersöka saften.
Och vattnet. Och det var ingen konst
att göra det; ty saftbuteljen låg i godt
förvar uppe i resväskan. Och den blåa
vattenkaraffinen stod kvar inne i
matsalen. Lydia hade ställt upp den precis
som den var. Den var halftömd och
vattnet stod halfvägs mellan de bägge
etsade ränderna.
Vattnet hade fröken Mark hämtat
själf nere i köket. Hvarför hade hon
gjort det? Hon var ju bortbjuden på
middag, och det fanns ju två jungfrur?
Och om man nu lät undersöka
saften och det var den? Han kände, att
han började kallsvettas.
Alfhild satt tyst en stund därinne i
salongen och stickade på strumpan. Det
var en stadig, grå yllestrumpa af den
sort, som Elise alltid stickade. Hela
året om stickade hon för att ha
någonting att göra, och till jul brukade hon
skänka bort resultatet, mindre af
barmhärtighet än för att bli af med det, det
var Alfhilds öfvertygelse. Hon vände
på strumpan och tittade på den. Den
var verkligen inte från Kaschmir.
Skulle man dra en sådan här genom
en ring, så fick man allt kosta på sig
ttt tunnband.
Från strumpan tittade hon på fru
Martha. Hon satt med halfslutna ögon,
och händerna lågo hopknäppta i hen-
nes knä. Det låg något frånvarande
öfver henne. Kanhända hon satt och
försökte föreställa sig, att hon smälte
mat.
"Fröken Möller är verkligen en
mycket vacker flicka," sade Alfhild
plötsligt och vänligt. "Tycker inte du
det också?"
Fru Martha svarade inte, men hon
öppnade ögonen till hälften.
"Om hon klädde sig litet lugnare,
skulle hon vara alldeles ovanligt sot.
Men egentligen är det ganska lustigt,
för Fritz är ju annars inte svag för
toaletter."
"Fritz?" Fru Marthas klara, bruna
ögon stodo plötsligt alldeles öppna.
"Ha ni sagt någonting om, när ni
tänka eklatera?"
Fru Marthas händer åkte långsamt
ifrån hvarann.
"Söta Alfhild, hvad menar du?"
"Kära Martha, du tror väl inte, att
jag är så dum? Och hvarför det skulle
behöfva vara någon hemlighet för mig,
det kan jag då inte begripa. Vi måtte
väl känna hvarann."
Fru Martha hade satt sig upp i
soffan. Hon satt rak som en spik och
såg på Alfhild. Blicken var synnerligen
nykter.
"Söta Alfhild, du måtte tro,
att —?"
"De äro förlofvade, ja? Trodde jag
inte det, vore jag väl inte riktig."
"Ja, men det är i så fall ett
misstag." Fru Marthas röst var inte det
minsta beslöjad. Det låg däremot
någonting ganska starkt protesterande i
den. Det föreföll, som om tanken inte
direkt tilltalade henne. Alfhild sänkte
strumpan.
"Äro de inte förlofvade? Hvad i
hela lifvet är hon då här för?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
