Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fröken på Windelberga. Av Waldemar Swahn. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delcrantz. Och det intresserade henne
för resten icke. Vad hon däremot lade
märke till lägrade sig som ett
ovädersmoln över hennes barska ansikte.
Skuggan föll mörk och hotande från
den sluttande pannan nedöver
Bourbon-näsan och satte sig fast över den
hopknipta munnen som hade lika långt
till hakspetsen som till näsans
ytter-gräns.
I denna stund var dock fröken Ag
neta något mer än den blandning av
slätrakad Henri Quatre och dubbel
Carl XII som släkthumorn tillagt
hennes utseende. Hon hade blivit en
Napoleon på straffstråt. Men en
Napoleon i så fantastisk utsmyckning och
med så säregen konvoj, att den
traditionella uppfattningen näppeligen skulle
velat erkänna liknelsen.
Över den grönskiftande peruken,
som alltid drogs på sned, hängde en
bredbrättig filthatt, som av ålder och
flitigt begagnande av två ägare mistat
sin ursprungliga färg och sin första
form. Hals och axlar voro begravda i
en brokig italiensk schal, som i sin
ordning låg virad kring en linneduk,
vilken dolde de färska betten av
ig-larna. Denna utrustning fortsattes av
en snusbrun livrock från 1820,
sammanhållen av ett läderskärp, vid vilket
hängde en slidkniv, en väska av
virkade glaspärlor och en linnepåse med
ärtor till duvorna. Den hemvävda grova
klänningen var uppfästad ända till
knäna, dit skaften av ett par bastanta,
brunslitna ridstövlar räckte.
Halvhandskar och ett spanskt rör med
elfenbenskrycka och en spade i stället för
doppsko avslutade Agneta
Windelcrantz’ regeringskostym.
Det fanns ingen på Windelberga
som någonsin funnit den löjlig. Detta
berodde kanske lika mycket på
respekten för bärarinnan som på traditionen,
vilken sträckte sig ända till den tid,
då överstens dotter som en annan drott-
ning Moi-Méme sprängde barbacka till
häst över ägorna, skrudad i ridstövlar
och officerskappa. Inte ens i dag, då
den vanliga utedräkten lappats på med
ytterligare kuriosa drogs en enda mun
till ett småleende eller en förvånad
undran.
Fröken är ute! Fröken är ute!
Halsar sträcktes genom fönstren.
Barnen skuffades fram för att niga och
bocka. Gamla Malena, som en gång
burit fröken Windelcrantz på sina
armar, stapplade utur sin skrubb
bredvid brygghuset och stammade fram ett:
Gud välsigne dig, barn lilla! Men
Carl Pers, skräddarn, mumlade en
svordom mellan knappnålarna som
fyllde hans mun, ty han kunde aldrig
glömma, att käppen en gång dansat på
hans rygg. Allt och alla vaknade ur
morgonens eftersommarheta dåsighet.
Ankorna började åter röra upp
dammens växtgröna vatten. Den stora,
skabbiga gårdvaren Leo rusade med
svansen i vädret planen runt under
vilda glädjetjut, och duvorna foro
flaxande i förtroliga cirklar kring
ärtväskan.
Men Agneta Windelcrantz hade
stannat mitt i solen på gårdsplanen,
och där stod hon, orörlig och väntade,
medan hennes sex rödögda spaniels,
småskällande, gnyende och missnöjda
slöto en underlig pygmé-livvakt kring
härskarinnan. Inte en linje rörde sig
i det pergamentsgula ansiktet, men det
liksom blixtrade och smällde ur
ögonen. Detta fruktansvärda artilleri var
oavbrutet riktat mot rättaren, som
eldröd och flåsande närmade sig.
— Jag visste inte, att fröken —
stammade han, då han med mössan i
hand närmade sig.
Fröken Agneta sköt fram hakan och
underläppen till en härskargrimas.
— Vem har sagt, att han skulle
veta något om vad som behagar mig
att göra eller inte göra. Jag kan ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
