Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fröken på Windelberga. Av Waldemar Swahn. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dö — vad rör det honom! Jag
blir frisk — vad har han med det
att göra!. . . Han ska bara sköta sitt.
Och det är just vad han inte har gjort
. . . Här ligger man — Dieu nous
garde — med ett satans elände i hela
kroppen och inbillar sig, att man kan
lita på sitt folk. När man sen stiger
upp utan att klistra beslutet på
farstudörren eller be tjänstefolket om lov,
så finner man, att det inte convenerat
dem att göra det eller det och att han
inte haft samma ögon och samma
förstånd, som han har då mina ser på. ..
Jo, jo — man får en agreabel situation,
då man vill tro på det som är
omöjligt. Inbilla sig inte, att det är slut
med Agneta Windelcrantz’ ljusgluggar
och skalle, fast malheur och maladie
ramlat över hennes gamla huvud på
en gång eller att adieu inte är ett ord
som kan ackompanjera sparken i finis
— han Andreasson!. . . Så-å — vet
han inte, vad det är frågan om? Har
man sett på maken till inpiskad kanalj!
När lät vi korna husera i klövervallarna
så här års? När var det sagt, att
vagnshästarna fick gå i arbete för att
han behövde Monika och Stella för
sitt privata skjutsande? Vem har
ordinerat, att grisarna bara skulle få
sku-lor? Och vad är han för slags rätter
man och tuktomästare som inte kan
hålla ungfolket från knutarna om
kvällarna. När har det fått tjangsas och
flamsas framför mina fönster förr —
väsa, han daljmästare där?... Au
contraire — kan jag slå mig i backen
på, att varken den söta mjölken eller
det färska brödet räckt till för
fattighuset eller Lena på gården . . . Men
nu är det slut på spelevinkandet och
hursomhelstandet här på gården. För
nu ska jag bli frisk, om jag också
förut legat ända till halsen i det mörka
hålet. Det kan han ge sig fanken på.
Och marsch nu omelette, och visa sig
inte, han, för Agneta Windelcrantz
innan regementet är i de gamla
gän-gorna .. . Allez, Bibi! släpp karlens
pantalonger, Annie!.. . Seså, pullorna
små — kurr — kurr — här har ni
nämnarn från er egen hussa.
Fröken Agneta satt i Christina
Sjustiernas karmstol med
klosterbroderierna och hade fem iglar hängande i
halsen, nacken och bakom öronen.
— De suga ut varenda droppe av
mitt blåa blod, stönade patienten,
medan ett försök till skämtsamt leende
fladdrade till på hennes bleka läppar.
— Pytt heller, svarade mamsell
Jönsson, den sorten estimera de inte.
Det är frökens svarta de vill åt. . .
Se här vad mina små fältskärer tappat
ur fröken. Det är non disputandum
det här, som salig farsgubben brukade
säga.
Mamsell Jönsson sköt upp sina
glasögon på pannan, och hela hennes
runda vinteräppleansikte strålade av
belåtenhet över vad hon och hennes
iglar kunde åstadkomma.
— Hon, Jönsson, sade fröken
Windelcrantz efter en stunds envist
stirrande och grimaserande mot taket
— hon är i alla fall en bra löjligt
lycklig människa .. . Här går hon och
inbillar sig, att hon och hennes leda
kräk gör så fördömt mycket gott, att
Gud Fader kunde avundas er. Och
därför lyser hon som en sol i
syna-mentet och suckar av förtjusning varje
gång de där hedningarna blänger på
henne — om de nu kan blänga!. .
Vem har för resten sagt, att det bara
är iglar som duger? Har hon försökt
med snokar eller grodfulingar eller
igelkottar? Vasa?
— Herre Jesses, så fröken pratar!
Snokar som bli giftiga vid månskiftet
och grodor som äter pengar och
igelkottar som kan vara förtrollade
prinsar! Nej, se det går då ackurat inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
