Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Boulevardkyparen. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Skulle vilja," upprepade Signe,
"en lam vill väl kunna gå, om det är
så du menar."
Erik har nu klätt sig, alltjämt
plågad av den lilla sjuka dotterns
stönande, av Tors gråt över sina bara
fötter och de tre andra småttingarnas
gnäll.
När hustrun går förbi honom,
slungar hon ut som ett piskrapp:
"Det blir väl ingen annan råd än
att jag får gå i sjön med ungarna."
Han rycker till, och det isar längs
ryggen.
"Att du näns säga så, Signe! Du
vet, jag gör vad jag kan. Och bara det
nu blir litet bättre väder, skall du se,
att det kommer folk. Tycker du inte,
det känns varmare i dag?"
Han yttrar detta saktmodigt och
skyggt, ty han märker mycket väl, att
luften är kylig och blåsig. Solen har
hållit sig i moln de sista fjorton
dagarna, och när det var varmt och
vackert, hade inte Chic haft sitt
boulevardkafé i ordning ännu.
Signe ler ironiskt och biter till:
"Det måtte vara skönt att se
allting så ljust som du. Jag har inte den
talangen, gu’nås. Och jag har så länge
önskat, att var dag vore den sista, att
jag tycker det måste bli det snart."
Han har tårar i ögonen och
avböjer kaffet, som hon sätter fram för
honom.
"Nej tack, jag får ju på hotellet.
Adjö, Signe." — I dörren vänder han
sig om och rösten skälver feberhet, när
han säger: "Om du ändå kunde tänka
en smula vänligt på mig, Signe."
I detsamma jämrar Elsa sig högt,
och han hör hustrun med de ömmaste
smekord luta sig över barnet. Sakta
vrider han om låset och går nerför
fyra smala, branta trappor, över en
smutsig gård, ut på en bakgata. Det
småduggar. När han hinner ut på
bredare bättremansgator, ser han män-
niskorna vagga fram likt skinande
ballonger i de stormspända regnrockarna.
Paraplyer hacka varandra eller vika
skickligt, leende hälsningar utbytas.
"En tråkig sommar vi ha i år," säger
en grönskiftande dam till en
blåskiftande, vilken svarar: "Ja, vi står inte
ut på Sollid. I nästa vecka reser vi
till Normandie."
Erik Höjer drar ett djupt andetag
och ser för sig ett blått hav, väl icke
så vidsträckt, som det vilket smeker
Normandies kust, men solvärmt,
glänsande, alltid ljust tycker han nu i
minnet. Det lägger sina starka armar om
hans barndoms gröna ö. Det kysser
strandtisteln och fäster vita plymer på
de grå stenjättarna. Vad det är långt
till den ön! Aldrig kommer han dit
mera annat än i drömmen, och på sista
tiden ha alla hans drömmar blivit
styggt rivna sår, som verkligheten
kommit gift i.
Herre gud, det hade väl varit ett
fel hos honom, att han haft så lätt att
hoppas. Livet måste trycka hårt för att
få honom att nedstämd sloka. Det
kunde gjorts en tjock bok av alla
muntra visor han hade i huvudet. Och för
alla de gånger Signe och han dansat sig
yra och heta, så att blodet känts som
solsting i hjärtat. Ack, ack, ack, vad
han höll av glädjen! Han spanade efter
den som en skeppsbruten efter land.
Men nu tycktes det som om vågorna
c skulle vräka över honom.
Han stötte i ett gathörn ihop med
en kolerisk herre, som spottade ut ett:
"Ryk och ränn ända in i h—e; kan
ni inte se upp!"
Erik lyfter ursäktande på hatten
och skyndar vidare. Han är sent ute.
Men naturligtvis kommer inget folk i
detta vädret. Om bara blåsten ville
lägga sig — eller kanske han hellre
borde önska, att vinden sopade undan
skyarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
