Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Boulevardkyparen. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vikningen är konst och inte ett
mekaniskt hantverk."
Erik har god tid att tänka på detta
som på mycket annat i dag och de
flesta dagar, medan blåsten luggar
lagerträden och sliter i murgrönans
paltor, så att de magra, bruna
lemmarna obarmhärtigt blottas. En kopp
kaffe eller en flaska öl får han
servera några gånger till frusna
enstöringar, eljest är allt tyst. Inne i
matsalen är det livligare, sedan Chic lagt
sig till med table-d’höte. Man kan äta
ogenerat här och får man plats vid
fönstret, är det nästan som om man
kom-me i kontakt med den förnäma
hotellgrannen, som sänder festmiddagsodörer
över gatan.
Eriks ängslan och oro för Signe och
barnen snör ihop halsen med band,
som svida. Struphuvudet blir ömt som
en böld, och han känner, att nu
kommer den olycksaliga hesheten, vilken
alltid plågar honom, då han blir
nervöst överretad. Ofrivilligt harklar han
sig gång på gång.
I den första skymningen, tidig
härinne mellan husen, vinglar en elegant
klädd mansperson ut ur porten till det
stora hotellkomplexet och vinddriver
in på Chics område.
Han ser sig litet förundrad
omkring, fläker upp rocken, så att den
förgyllda namnplåten syns mot fodrets
gråvioletta siden, tar av hatten och
sätter den på sig igen.
"Jag har visst kommit galet," säger
han. "Jag skulle in i bilgaraget ett
slag och se om min benzinhäst — en
fullblod i sitt slag och — så kom jag
ut här. Nå ja, lika gott. Man dricker
där man sitter. En grogg ska jag ha!
Stark, så han häftar, när han bär ut
den och får lukten i näsan. Och-kvickt
skall det gå. Jag vill ha mitt kvantum
satis före läggdags."
Erik bugar, stryker av bordet med
den vanliga gesten och kommer raskt
med det beställda.
"Vattenblask," säger främlingen,
"låt mig få en "Napoleon" extra och
den bästa cigarr ni har. Det smakar
väl fågel att få sådana gäster i båset?
Här ser mig betydligt barskrapat ut."
"Det har varit så dåligt väder,"
stammar Erik.
"Det känner man inte, när man
eldar på med sprit. Tag ut en grogg
åt sig med. Jag är socialist i kväll. I
morgon, när jag rakat mig och går ut
på Esplanaden, är jag bankiren,
tamme-fan, men när man råkat in på ett
stickspår, kan man tillåta sig en avstickare.
Herrn ska grina. Det var en vits.
Erik drar pliktskyldigast på
munnen. Hjärtat dunkar. Är det verkligen
en rik matador den där? Kan han
hoppas på några kronor i dricks? Det har
hänt en gång förr, då en halvfull
amerikanare hamnade här en kväll. ..
Men grogg till sig själv tar han
icke ut. Han smakar aldrig starkt.
Signe avskyr druckna personer, och
de ha ofta tillsammans harmats över
bekanta, som ej kunnat hålla sig
nyktra. Just i kväll skulle det eljest
smakat, och kanske det kunnat döva
ångesten inom honom för några
ögonblick, men han vågar det icke. Han
ser för sig Signes isande blick.
Och medan han står där, väntande,
att den underlige gästen skall knacka
honom till sig, tänker han sjukt på
Signes ögon. De hade varit två blanka
fönster med blommor i och öppna hade
de stått för sol och vind — också för
hans kärlek. Han kunde låta den flyga
in som en tam fågel. Nu voro
fönstren beständigt slutna och bakom dem
låg ett mörkt rum utan dörr. Allt i
världen voro dock de ögonen för
honom. Gud i himmelen, skulle han
aldrig få se dem glada mer!
Klockan i närmaste kyrktorn slår
elva, och vaktmästarna inne i matsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
