Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Boulevardkyparen. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släcka de små elektriska
bordslamporna. Den ensamme gästen sveper sitt
fjärde glas cognac och ropar sluddrigt:
"Vaktmästarn! Nu skulle det här
betalas. Krångla inte med nota och
sånt där. Se här!" Och han kastar
en plånbok på bordet, .så späckad, att
en del sedlar flyga ur.
Erik griper dem skyndsamt och
återlämnar dem.
"Jag är skyldig att skriva nota,"
säger han, "var så god."
"Inte gitter jag titta på det krafset.
Räcker den!" Han slänger en tia på
bordet. "Nej, ingenting tillbaka,
dumbom. Han tycks inte ha för två styver
födgeni. Följ mig nu över den där
gården, så jag inte hamnar i garaget
igen."
Han tar Erik under armen och
vinglar i väg, oupphörligt knuffande sin
tålige följeslagare. Vid det stora
hotellet springer en betjänt fram. Han har
visst stått på lur. Vant tar han hand
om sin herre, och Erik återvänder till
sin trottoar. Det susar tungt i ett par
åldriga lindar, vilka fått stå kvar, sedan
den tid här verkligen var boulevard.
Erik lyssnar; bortom suset hör han sitt
eget hjärta; det är liksom ute ur hans
kropp på språng mot hemmet. 5: 25
har han med sig — inte mycket, men
alltid en ljusglimt. Signes mun skall
få ett mildare drag; kan hon bara andas
ut en sekund från bekymrens sågande
i hennes nerver, märker han, att
kärleken till honom och livet icke är död.
När han lyfter brickan från bordet,
prasslar ett papper mot hans hand.
En stor, ny sedel! En av de många,
som hade det trångt i den stora
plånboken. Eriks första instinktiva impuls
är att genast springa över gatan med
fyndet. Men medan han bär in brickan,
besinnar han sig. Det är troligt, att
han icke träffar sedelns ägare, och vem
garanterar, att en vaktmästare lämnar
fram hittegodset ordentligt? Han får
behålla den tills i morgon. Visa Signe
den! — Låtsa, att den är deras egen . . .
Han nästan springer hemåt, trevar
sig uppför trapporna, sätter nyckeln i
låset. Hans knän skälva och huden är
stram över tinningarna. Det är så
mörkt och tyst både i köket och
rummet. Han tänder ljus. Barnen ligga i
sina bäddar och sova tryggt, till och
med den sjuka Elsa. Men Signe ser
han icke till. Hjärtat hamrar vanvettigt.
Smärtan piskar tankarna i sken, och
han söker i varje vrå, rusar så ut igen
med det flämtande ljuset i handen.
Där — — — på den lilla
pisk-balkongen står hon. Händerna hålla
krampaktigt om det låga räcket.
"Har du pengar?" säger hon utan
att vända sig om, och i samma
ögonblick blir det honom klart, att hade
han måst säga nej, skulle hon utan
betänkande störtat sig ned i gatan.
Blixtsnabbt höjer han den stora sedeln, så
att ljusskenet faller på den.
"Se, Signe!"
Hennes ögon bli två heta flammor,
som spegla hans fattiga ljusbit.
Hon kommer fram till honom,
viskar i hans öra:
"Har du stulit?"
Nu är Erik så hes, att han knappt
får fram ett ord, men han skakar
energiskt på huvudet och för henne med
sig in i lägenheten, där han också drar
upp sömmersketjugufemöringen och
femkronan. Men åt den smulan ser hon
icke.
Hennes små tunna händer glida
med rykiga smekande åtbörder över
den stora sedeln, den största hon
någonsin sett; hon lägger den mot sitt
bröst och går tätt intill Erik, så att
hennes kropp tryckes mot hans,
kanske icke i ömhet, snarare för att slippa
hålla sig uppe utan stöd. Och hans
armar äro så villiga. De bli starka
som havet omkring hans barndoms ö,
48 - 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
