Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur patron Olssons liv. Av B. L. Ambrosius. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stäng mun,» sade då patron
Olsson, »tills da skaffat dig löständer. Det
ska du få av mig till bröllopspresent.»
Så var den saken klar och patron
tänkte gå. Men då han kom till dörren,
vände han sig om och gick fram till
sin blivande hustru.
»Det säger jag dig, Karolina en
gång för alla,» sade han, i det han
allvarligt och förmanande höjde sitt
pekfinger i jämnhöjd med hennes näsa,
»att hur det än går, så är det jag
som kommer att ta kommandot i huset.
Jag befaller och du lyder — som
hitintills » .*..
»Jaa, kära Olsson,» svarade
Karolina, »det är alldeles klart det —
alldeles tydligt.» —
Sedan lämnade Olsson köket likt
en segerherre och gick till sina
blommor för att pyssla med dem.
Och när Karolina blev ensam, satte
hon sig på en stol och log och grät
på en gång, ty det var hennes
skönaste ögonblick — de långa årens
dröm skulle gå i uppfyllelse.
Då hennes rörelse lagt sig något,
återtog hon sitt arbete och under det
hon höll på med sina grytor
mumlade hon:
»Det är i alla fall besynnerligt att
han är så mån om sin makt, men
även jag skall väl få något att säga
till om någon gång — vänta tills jag
blir gift. — Men han är väl inte så
farlig — när allt kommer omkring. —
Han tål ju inte se hönsblod.»
II.
Nu fanns det inte några
skymmande moln längre på patron Olssons
lyckohimmel. Livet log emot honom
sitt blidaste leende och mat fick han
varenda dag — samt herre fick han
fortfarande vara i sitt hus. — Inte
heller Karolina hade något att klaga
över. — Hon hade ju fått sin dröm
om ett eget hem uppfylld och nya
tänder med skinande guld infattningar
hade hon fått av sin man, så att när
hon nu skrattade, vilket hon nu mera
ofta gjorde då hon stod framför en
spegel, så såg det nästan vackert ut.
Men lyckan skulle dock icke få
vara beständig, även den skulle
grumlas en dag för patron Olsson.
Han hade nämligen fått för sig,
att nu när han var lantman, så borde
han också hålla sig med en gris. En
sådan skaffade han sig också, vilken
han med tiden lärde sig älska som om
den vore ett litet barn. Den blev hans
Ögonsten. Själv hade han också en
gång vid årets början, med stor
omsorg valt ut den ur en kull små
grymtande varelser.
Karolina hade emellertid icke från
början tyckt om denna ökning av
familjen, utan oppponerat sig, i det hon
menat att fläsk och sådant kunde
köpas från slaktarn.
Men då blev patron Olsson arg.
»Tyst Karolina,» hade han bitit
till, »du talar åter som ett fnoskigt
fruntimmer — men det rår du inte
för. Ser du, allt i ett hem skall man
lära sig älska från början — smått
och stort — människor och föremål
ska så att säga växa in i varandra
och bli en helhet. — Jag tog en gång
en kvinnlig varelse till mig — och det
var du, Karolina. — Men du var
endast en varelse, ett föremål för mig —
luft — till jag en dag kom underfund
med att du vuxit in i mig. — Då
förstod jag att jag borde gifta mig med
dig — ocb vi blevo ett. På samma sätt,
Karolina, köper jag oss en liten gris,
som vi ska lära oss älska och förstå,
och han ska på samma sätt lära sig
älska och förstå oss. — På så sätt
skall han beredas för sitt livs
ändamål och han skall smaka oss alldeles
utmärkt.»
Som Karolina icke förstod mycket
av sin mans hem- och hus-grisfilosofi,
så teg hon och samtyckte för
husfridens skull. Olsson var ju husbonde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
