Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur patron Olssons liv. Av B. L. Ambrosius. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillrustningarna till slakten. Ty slakt
det var dock innerst hans stora fasa.
Han kunde inte se en kökskniv utan
att rysa och en blodig yxa var för
honom ett varsel om död och
undergång. — Han kunde emellertid icke
förklara varför han fått en sådan
skräck för slakt, ty annars var han
visst icke så blödig - av sig. Själv
kunde han tåla vad som helst, utan
att blinka en gång. Men att skada
någon annan, vare sig djur eller
människa, det kunde han då inte, om han
så hade fått aldrig det.
Olsson gick alltså med hjärtat i
halsgropen och såg med bävan den
stund nalkas, då han med kniven
måste utföra sitt verk. Grisen som han
fordom vårdat med så stor ömhet,
var nu föremål för hans livligaste
avsky.
Han ansträngde sin hjärna med
att fundera ut något sätt att få livet
av den grymtande stackaren utan att
behöva få se det röda blodet rinna.
Ty det var egentligen endast det han
icke tålde se, fläsket älskade han nog
ännu med lidelsefull kärlek. —
Ett tag funderade han på att
förgifta svinstackaren, ty då måste det
ju dö utan att kniven komme fram.
Men så kom han att tänka på att då
skulle det goda fläsket bliva förstört
och det ville han då inte för allt i
världen. Så den tanken dugde inte.
— Sedan gick han några dagar och
överlade med sig själv om han inte
skulle kunna hänga svinet, ty då bleve
nog inte fläsket förstört. — Han blev
riktigt glad över den idén och kunde
inte låta bli att delgiva Karolina den.
»Du, Karolina,» sade han, i det
han visade ett rep han bar i handen,
»tycker du inte som jag, att vi ta och
hänga svinkräket, så slippa vi ja alla
besvär med kniven, blodtappning och
allt sånt, som är så fördömt otrevligt.»
Hustrun höll på att tappa det hon
hade för händer och började stortitta
på sin make.
»Skämtar du, Olson,» kom det
sedan efter en lång stund, »eller är du
sjuk?»
»Nå, lilla Karolina,» svarade
Anders glatt. »Intetdera. Vi sticka det
här repet i en tälja, sen så ta vi och
hissa upp kräket. — Det ska gå så
lätt, så lätt, ska du få se.» —
»Gud i himlen, Olsson,» sade
Karolina och slog i hop händerna. —
»Ja, är det inte enkelt?» menade
Olsson, och log fryntligt åt sin
glänsande idé.
»Olsson,» sade då Karolina, »det
kunde jag inte tro om dig.» —
»Nej, jag kunde nog tänka det,»
svarade han i det han knackade sig
menande för pannan. »Men ser du,
här finns mojänger.» —
Karolina lade nu slevarna ifrån sig,
gick fram till sin man och lade sin
hand stadigt på hans axel, medan hon
såg honom skarpt i ögat.
»Olsson,» sade hon slutligen, med
eftertryck för varje ord. »Jag har varit
din tjänarinna i många år.»
»Du har det,» instämde Anders.
»Och du har varit herre i huset.»
»Det är så riktigt så.» —
»Men nu är jag din hustru,»
fortsatte hon med tonvikt på var
stavelse.
»Du är så, min gumma lilla, du
är så.»
»Då ska jag säga dig, att det är
jag som hädanefter bestämmer i huset.
— För du är ett kräk. — Det är vad
du är — en mes — en harskramla
är du.» —
»Kanhända jag är det, bästa
Karolina,» svarade Olsson undergivet. —
»Du får göra vad du vill. — Allt
är ditt. — Men ser du, svinslakt vill
jag inte vara med om — så mycket
vill jag bestämma över mig själv.» —
»Det ska du också få,» sade
Karolina. »Du ska få slippa, för ett
sådant kräk som du, har man ingen
nytta av.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
