Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Skiss. Av Carola Kanning. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släktingar men tillbringar sin mesta
tid på resor i en äldre väninnas
sällskap, och nu har hon plötsligt kommit
tillbaka till huvudstaden utan att
underrätta släkt och vänner. Endast en
gammal trotjänarinna, som ständigt
vårdar föräldrarnas efterlämnade hem,
är hennes förtrogna.
Men varför har hon allt sedan hon
kom hem icke visat sig ute? Det är
just detta hon själv funderar på;
stackare, hon ser helt hjälplös ut. Men
så kommer där en intensiv glöd i
blicken. Hon rätar ut fingrarna och kröker
dem igen och knyter händerna så hårt
att de spetsiga naglarna sätta märken
och hela armen skälver till axeln. Hon
tar ett djupt andetag — och ångrar
icke längre. Hon är nöjd med sitt
handlingssätt. —
Aldrig har hon känt lycka. Hennes
föräldrar dogo båda nästan samtidigt
just då hon var vuxen och skulle föras
ut i livet. Den bittra sorgen gjorde
henne flera år äldre. Hon hade ett
vaket och mottagligt sinne, och
medveten om sin ungdom och förmåga att
leva ett starkt och rikt liv, beslöt hon
att lyda vänners råd och reste omkring
i världen.
Så kom hon hem och levde ett år
med i sällskapslivet, vars ljus- och
skuggsidor hon fick pröva. I rikt mått
utrustad med skönhet, pengar och
intelligens, blev hon snart föremål för
beundran, tillbedjan, galenskaper,
avundsjuka.
Hon hade väntat sig mycket. Hon
hade väntat och trott på kärleken
såsom något visst. Det föll henne icke
in, att icke en man skulle komma i
hennes väg, vilken skulle ta emot
hennes kärlek och också ge henne
allt. —
Den mannen kom också, men ■—
han passerade henne.
Först kände hon förvåning, så
likgiltighet, förakt, smärta — och så vak-
nade hela hennes dittills
tillbaka-trängda natur, och en koncentrerad
lidelse bröt fram. — Och mannen
anade intet. —
De träffades och konverserade; han
kände sig aldrig dragen till den kalla
skönheten. Hon hade alltid haft en
axelryckning och ett smålende för
be-undrarskaran efter säsongens skönhet.
— För övrigt var han officer, ivrig
sportsman, och var, vad man kallat,
"med överallt". — Han tänkte
naturligtvis en gång gifta sig, men trifdes
gott som han hade det. Den firade
flickan motsvarade minst av alla hans
ideal för en hustru.
Om han någon gång hade gjort sig
besvär med att tänka efter hade han
kanske förstått, att bakom kölden
doldes en vulkan — så är ju oftast fallet
med hennes typ — men han tänkte nog
aldrig så långt. —
Så gingo åter ett par år, då hon
lämnade stora världen och nästan
glömdes bort. Hemlängtan kom dock. Hon
hade försökt att glömma men icke
lyckats. Hon hade vistats länge i
Orienten; dess prakt, dess mysticism
tilltalade henne i hög grad. Hennes
mormor hade kommit från orienten till
Frankrike och där blivit gift med en
fransman — och blodet gick väl
igen. —
Hon utvecklades mycket dessa år,
— och på ett säreget sätt. Hela
hennes person kom att verka orientalisk;
något outgrundligt hemlighetsfullt
vilade över henne, och hon hade blivit
en kvinna med en glödande själ. Det
blev ett visst något hos henne, som
kom andra kvinnor att glömma sig
själva ända därhän, att de sökte
efterlikna henne, och männen beundrade
henne i hemlighet. —
Så kom hon för andra gången hem.
Det gamla såret revs upp på nytt. Allt
och alla voro sig lika — även han.
Hon kände nu vilken makt hon hade
49. — 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
