Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Skiss. Av Carola Kanning. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon talar och undrar hur han någonsin
har kunnat finna henne kall. — Han
finner sig själv löjlig där han sitter och
undrar om han skall våga kyssa
hennes hand. Hans längtan därefter blir
så stark, att när hon slutat sin
berättelse, pressar han handen hårt mot sina
läppar.
Hon kan ej fatta att han icke visar
förakt för henne. Det är med vördnad
och nästan hyllning han kysser hennes
hand. Hon reser sig med den tanken,
att nu måste det vara slut. — Med ett
matt leende räcker hon honom handen:
•’Detta blir farväl! Jag reser igen
och tänker inte komma tillbaka. Om
ni själv någon gång hade älskat, så.
skulle ni kanske ha förstått mig bättre!
— men även kärleken kan ju vara
olika. — Nej — nu vill jag — nu ber
jag er att gå — och väl bevara min
hemlighet, farväl!" —
Hon stod framför honom, slank och
rak, men med sänkt huvud. — Han
kände plötsligt att han icke ville gå,
han ville stanna till vad pris som
helst. Var hade han haft sitt förnuft
alla dessa år, som inte förr hade
insett hur bedårande denna kvinna var?
Och hon älskade honom! Och han?
— Ja, i den stunden steg inom honom
en brinnande önskan att få stanna hos
henne, att äga henne. Blind hade han
varit, men nu såg han. Han tog ett
steg närmare, men hon gick undan och
bad honom än en gång att gå.
Han fattade hennes framsträckta
hand och böjde sig djupt över den och
så gick han långsamt mot dörren.
Hon vågade icke se honom
försvinna; hon ville skrika högt, hon ville
springa efter honom, hejda honom och
bedja honom att, till vad pris som
helst, icke överge henne. Hon
vacklade och stödde sig mot ett bord.
Då kände hon honom strax bakom
sig, och innan hon hann förstå hade
han slagit armarna omkring henne.
Han lyfte upp hennes huvud, såg in i
hennes ögon och sade sakta men
.bestämt: "Jag går nu — men jag
kommer igen!" —
Det brusade i hennes huvud, och
som i feber kände hon hur han kysste
hennes läppar. — När hon åter
öppnade ögonen var han borta. — Hon
såg ut som en sömngångerska där hon
stod, vacklande. Men så kom till sist
ett skälvande leende kring munnen,
icke som förut, medlidsamt och bittert,
utan ett lyckligt, förvånat och
hoppfullt leende. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
