Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det skymda målet. Av Mari Mihi. Med vignett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mr L: Vad är er åsikt om
kvinnans politiska rösträtt?
Mr KipUng: Å, det förstår ni
nog. —
Mr L: Jag tror att
suffragetterna näppeligen kunna företräda
några kvinnliga intressen, ty de
hava ju redan lastat av sig alla
kvinnliga egenskaper.
Mr KipUng: Ingalunda, ty i så
fall skulle de inte vara så
oresonliga som de äro. —
. Morgontidningarna gjorde stor
uppståndelse vid frukostbordet.
Suffragetterna hade fotogenbegjutit
och tuttat på fyra brevlådor i
Rich-mond, en regeringsmedlem hade fått
en påse klådpulver över sig, då han
steg ur sin bil, och man antydde
svävande — uppenbarligen hopplöst
okunnig om fakta — ett mystiskt attentat,
vilket endast genom en tillfällighet
förekommits..
Då vi rest oss, drog mr Allais mig
ut i hallen och snörvlade med sin glappa
lösgom: — Dom här britterna ä’ tusan
så framåt, när det bara gäller att
upptäcka poler eller dämma upp och leda
Nilfloder eller försätta berg eller draga
oskyldiga små sultaner vid näsan. Men
med sina fruntimmer komma de ingen
vart.
— Vem gör det, Mr Allais, vem
gör det!
— Nåja, men allting beror på
dimensionerna. En fransk ministär som
fått sina allvarliga redingoter
nedmjö-lade av rösträttsfurier, den kunde gärna
draga in borsten och bomma igen
tu-tiken med ens. Annars skulle man
helt enkelt skratta ihjäl den. Men
dessa kallblodiga hinderryttare och
kricketspelare i Asquiths kabinett,: de
vända bara den andra kinden till, då
tappra Pankhurst daskar till dem på
den ena.
— Ni har rätt som alltid, Mr
Allais, nickade jag i brist på bättre.
— För resten är det ett förståndigt
uttryck, som omsider förskaffar en
bundsförvanter.
Och därmed slutade samtalet, ty
mrs Dalziel svävade ned,
promenadklädd.
— Har ni lust att följa med till
Burlington House? undrade hon.
Jag hade redan varit där och tittat
på tavlorna. Men av de tusende, som
hängde där, var det inte en enda, som
jag kunde påminna mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
