Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det skymda målet. Av Mari Mihi. Med vignett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Då har ni ej sett dem
tillräckligt grundligt.
— Nej, det händer nog.
— Där skall finnas ett porträtt av
stackars Phil May i riddräkt, som är
underbart — kan ni tänka eder stackars
Phil i röd rock och sporrar?
— Omöjligt — jag följer med!
Så togo vi tuben till Piccadilly
Circus och fortsatte till det stora
utställningstabernaklet. Det var för
resten mindre märkvärdigt att jag inte sett
Mays porträtt, ty det hade fått en
särdeles oförmånlig plats, undangömt i
ett hörn med dålig dager. Jag kom
att tänka på det franska ordspråket:
Rien n’est si désagréable que d’étre
pendu obscurément. Ingenting är så
otrevligt som att bli hängd i
lönndom. —
Museibesök fresta mindre på
hjärnan än på knävecken. Så att sedan
vi strövat och stannat, stannat och
strövat halvannan timme eller så, lade
jag ihop katalogen, talade och sade:
— Vet ni vad tant Hawkins med
huggtänderna svarade då jag frågade
om hon varit på Tåte Gallery?
— Nej, huru skulle jag kunna veta
detl
— Många gånger, sade hon, många
gånger. Där har dom ju "so nice tea."
Sålunda rymde vi från konsten till
tekoppar och Genova-cakes och
stannade där.
Ett ord om min följeslagerska för
resten innan jag försöker återge vårt
uppbyggliga samtal.
Mrs Dalziel of Pwllgwyngyll är
irländska och en hel del därtill. Hon
har askblont hår, tailormade och ett
förflutet, ett nyligen förflutet. I övrigt
en förträfflig människa. Jag sporde
0’Moore Shirley i Board of trade ifall
han hade sig något bekant angående
henne. Vilket resulterade i att han,
insvept i en molnstod av Carvers
mixture, höll på sina modiga två timmar
— han är irländare han också — och
då han äntligen lugnade sig, sade jag:
Ja, var det inte det jag trodde!––––
— Naturligtvis var det för att hon
bara var en kvinna, den där Miss Fould
eller Gould, som man jagat in henne
i ett hörn, menade mrs Dalziel,
strykande av sina långa handskar.
Rättvisan borde annars hava givit henne en
hedersplats. Ty ni måste i alla fall
medge att Mays porträtt var som en
palmlund i en öken.
— Anledningen att hon hållits
undan är mig en gåta. Nutidens engelskor
påträffar man annars inte i skymundan.
Hela landet ekar ju av de målmedvetna
kvinnornas taktfasta uppmarsch, såsom
den fjolliga frasen lyder.
Jag fick ett spydigt ögonkast över
tekoppen.
— Och vad tänker ni om den
kvinnliga rösträttsrörelsen ?
— Den är mig för fjärran för att
jag skulle kunna bilda mig ett omdöme.
Utan jag säger bara som kyrkoherden
sade om Den förlorade sonen.
— Nå, vad sa han då?
— Det är en rik text, sa han. ■—
För resten ser det ut som om man
inte längre skulle taga "votes for
wo-men" riktigt på allvar. Jag minnes
för några år sedan, då det överallt
debatterades under formeln social
rättvisa. Nu har intresset svalnat. —
Hemma hos oss laborera vi med
demokratiens genombrott, och det går lika
bra som biografer. Men hysteriens
genombrott, det blir för mycket
reformvänligt. Genom sina vansinniga
upptåg hava kvinnorna visat sig omöjliga
för ansvar, för hänsyn till samhället.
Man vinner inte mycket på att krossa
möblerna i sitt hem. Suffragetterna
hava egenhändigt slagit sin sak i kras.
Hela rörelsen betraktas med ilska eller
hån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
