Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det skymda målet. Av Mari Mihi. Med vignett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Sant, instämde mrs Dalziel.
Och ändå är detta det allvarligaste på
jorden.
— Att kvinnorna skola få politisk
rösträtt? — —
Ett underverk, en skapelsens
djärvaste och välväxtaste extravagans i grön
chiffon, frätande gröna ögon och
karminrött hår, påfåglade fram till
buffe-ten. Hon var omsorgsfullare målad
än någonting annat som jag denna dag
betraktat i Burlington House. Och
medan hon hastigt svepte sin amer
picon och beställde en ny, aktade hon
sig väl att rubba läpparnas
körsbärs-färgade smink.
— Kan ni säga mig vad i fridens
namn denna skulle ta sig till med
politisk rösträtt — det vore lika
meningslöst som att presenta henne en
ägg-kläckningsmaskin eller en
andragrads-ekvation.
Mrs Dalziel sköt tillbaka tebrickan,
fiskade upp ur sin rymliga handväska
ett runt cigarrettfodral av guld, tände
en Laferme — alla damer med ett
förflutet som jag känner röka Laferme —
och stödde armbågarna mot bordet.
— Om den där vackra karamellen
skulle vinna på allmän rösträtt––––
nåväl, nej, och — — ja!
— Min nådiga, jag tillstår att
jag . . .
— Inte riktigt fattar galoppen. Och
jag tillstår att jag inte heller har
riktigt klart för mig huru jag skall kunna
reda ut det. Sådana saker äro litet för
tunga konversationsvis.
Mitt sällskap rökte tyst några bloss,
tills glöden hunnit papperstuben och
livet och graven mötts. Så sade hon:
— .Har ni sett dem på nära håll,
dessa "förkämpar" i kjolar, dessa
politiska tjurfäkterskor? Deras intelligens
är intelligensen hos gamla träskalliga
toreadorer — de hålla det för en
trosartikel att hata och trakassera folket i
redingote. För resten ligga ju deras
första vapenbragder så fjärran. Så
länge sedan de försvurit sig åt
kampen, att de glömt vad saken
egentligen gällde — ifall de någonsin vetat
det, vilket jag betvivlar. Dövade av
fanatism, damma de blint på för
stridens egen skull. Utan den eggelse de
erfara då det brinner och brakar i alla
knutar, skulle de falla ihop,
spleen-slagna, förlora greppet om den livboj,
som håller dem uppe på vågorna.
Fejdens slagskurar och åskor och heta sol
har en tjusning, vilken ingen
vardagstillvaro bjuder på . . .
Medan hon talade, påminde jag mig
vad en ryss sagt mig om deras
nihi-lister. — Flertalet äro sådana, påstod
han, att om revolutionen genomfördes
med pukor och trumpeter och de
sålunda äntligen stodo vid sina mödors
mål, skulle de efter första segerruset
ledsna på det hela, finna det vara ett
klent kalas. Stormfåglar äro de, vilka
behöva spänning och oro omkring sig
för att rätt trivas. — I ett stillsamt
Ryssland skulle de torka ihop, andligen
gistna, därest inte något slughuvud,
som önskade det flydda åter, ville
förmå dem att gripa till vapen för en
kontrarevolution. Högst troligt är det
att de i en sådan skulle se sin själs
frälsning! —
— Men i suffragetternas leder
finnas ju annat än dessa ärriga
desperados. De ha ju dragit till sig massor
av tonåringar också.
— Var säker på det! — Sådant
var strategiskt nödvändigt. Och de äro
helt enkelt förtjusande. Man kommer
att tänka på nykläckta underlöjtnanter.
Våghalsigt modiga äro de, fulla av
okynne, och ställa till de vildaste
upptåg, vilka uppskattas efter förtjänst.
Att spela fotboll i studentskornas Girton
College är tämligen riskabelt. Man
kan få ett ben avslaget, ett öga
igenmurat, utan att någon utom den
närmaste kretsen får nys om händelsen.
50 — 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
