Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det skymda målet. Av Mari Mihi. Med vignett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägg och anföranden. Pjollret och
skvallret måste bannlysas, den
symboliska kaffebrickan bäras ut. Allt fåneri
med ’’damlitteratur", "damernas spalt",
"vad damerna mena och tycka" —
allt sådant där krafs som serveras på
ett, som man tror, för vår fattning
lämpat sätt; pjoskigt och sjaskigt och
tillgjort nedlåtande — det måste bort.
Vi ä’ väl folk, vi också.––––Så är
det ju det där, att kvinnor misstänka
varandra, ha svårt att hålla ihop —
ty de äro födda rivaler. Detta är en
ledsam historia, ett lyte, som
gemensamheten i strävanden skall amputera
bort. Samhörighetskänslan skall segra.
— Det vore synd att säga att ni
inte är förhoppningsfull, mrs Dalziel.
Hon höjde huvudet utan att beakta
mitt inlägg.
— Kom ihåg att suff rågetter nas
kämpande här inte har till uppgift att
sprida idéer, utan att slå ned motstånd,
bända undan, öppna portar. Så är det
med alla arméer. Men striden är
nödvändig. En gång börjad, kan den inte
sluta. Den idé som tänt den lyser den
genom förvillelser och misstag, genom
hat och hot och brott, lyser den mot
målet, mot det skymda målet!
— Ni tror då orubbligt på det
politiska medbestämmandet såsom
medel härtill?
— Det var arbetarnas väg. Inte
för rätten att rösta, det är bara en
form, utan för den kraft, som härav
födes i människors hug. För
ansvarskänslans trädande i kraft! Vet ni
någon ginare väg, så —
Det myckna talet hade värmt
henne. De bleka kinderna blomstrade
upp för den hårda, ostliga vinden,
vilken med Londonvädrets eviga
nyckfullhet plötsligt friskat i. Vi vände om
och åkte tillbaka ned mot Westminster.
— Vi måste stanna vid
parlamentshuset, sade jag. Jag vill så gärna upp
och höra på ett par timmar. Har ni
lust att gå med? Jag tror nog att Mr
Stewart kan skaffa er ett kort.
— O så intressant, so very very
nice of you! ropade mrs Dalziel.
Tyvärr är det mig omöjligt i dag. De
ha just realisation hos Peter Robinson,
och jag måste dit och se på musliner.
Fullkomligt bedårande musliner!
Jag så när ramlade ut ur caben
och skakade hurtigt hand med henne,
upp och ned och från höger till vänster.
Ty jag kände mig en smula vilsen i
plymen. Och då jag med biljetten i
handen mekaniskt knogade uppför
parlamentets trappor, lät det för mina
öron som om hanen gol för tredje
gången. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
