Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Experimentet. Novell av Harald Wägner. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en liten lögn nyss, en liten förtjusande
lögn. Quant å votre homme — så tror
jag inte att jag brydde mig om
honom. Jo, det gjorde jag nog för resten
— ja vem vet? Vem kan komma ihåg
allt som hände och alla som man var
förälskad i? Sannerligen, kära lilla ni,
sannerligen jag kan komma ihåg om
det var något emellan oss."
"Vi skall hoppas, att det är en
lögn, en liten förtjusande lögn."
"Aj, det var en bra replik. Den
brände! Nej, det var ingenting mellan
oss. Jag tyckte om honom som kamrat,
men han älskade mig. Il m’a aimée."
"Det är inte sant!" Fru Nanna
reste sig hastigt, men behärskade sig
och satte sig igen.
"Nå, men varför så häftigt,
dar-ling? Vad skulle det nu göra?
Visserligen påstås det ju, att den första
kvinna en man älskar — men låt oss
tala om något annat. Det där är ju i
alla fall för längesedan förbi för oss
båda."
Fru Nanna teg och tänkte en
stund. Så sade hon:
"Ni är visst en mycket modern
människa?"
"Ja," sade den andra. "Jag vet
inte. Förr gjorde jag allt för att vara
modern i åsikter. Nu har jag
resignerat och nöjer mig med att vara
modern i min toalett. Det är lättare. Men
varför frågar ni det?"
"Kanske är det dumt av mig att
fråga så. Men ni är så besynnerlig.
Ni är inte som andra."
"Jag kan tänka mig det," sade
sångerskan road.
"Jag vet inte, men det är som om
ni talade mera rakt på sak än andra.
Ni säger sådant, som man annars inte
säger."
"Tja, jag ar ju konstnärinna."
"Säg mig då: förstår ni kärleken?"
"Nej, gudskelov. Det gör man
bara, när man är för gammal att känna
den."
"Jaså."
"Men varför frågar ni det?"
-"Vad skall man göra för att få
veta, om en man verkligen älskar en,
inte tycker om en, utan älskar."
Den andra reste sig.
"Ana!" sade hon. "Är det på det
viset? Ja, ser ni, sådant känner man.
Annars får man inte veta’t. Men har
han inte visat det?"
"Jo, nej, ja, han säger det nog.
Men det är ibland som om jag kände
en frysande ovisshet."
"Hm." Hon tvinnade nervöst på
lorgnettbandet.
"Men jag tänker ju ibland på att
han är en flegmatiker. Han kan inte
visa vad han känner."
Grevinnan bet sig i läppen; det
var nära, att hon hade protesterat.
"Mja," sade hon. "Det kan ju
hända."
"Vad skall jag göra, för att få veta,
riktigt veta om han älskar mig, älskar
mig så, att han skulle sörja om jag
lämnade honom?"
Konstnärinnan gick fram till
fönstret och ställde sig att se ut. Hon ville
inte, att den andra skulle se hennes
ansikte, ty hon kände att ett elakt
leende förvred hennes läppar. Så
strök hon över ansiktet för att återge
det dess vanliga min:
"Jo," sade hon till slut. "Det finns
ju ett mycket enkelt medel. Lämna
honom, så får ni se. Säg honom, att
ni vill skiljas, att ni älskar en annan.
Blir han då ursinnig och bär sig åt
som en tölp, så kan ni vara glad. Men
skulle han vara vänlig mot er, ja då
är spelet förlorat."
"Ja," sade fru Nanna, "det är nog
ett sätt."
"Tänk på det," svarade grevinnan.
"Men nu skall jag gå. Farväl och tack
för nöjet att få råka er."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
