Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hyn var nästan lika mörkblå som
koftan.
"Jag förstår inte, att ni har stått ut
med kylan så länge.5’ Fritz satte sig
litet mindre bekvämt på soffan.
’ ’Jag brukar aldrig sitta inne en half
minut, när jag är på båten. Det tycker
jag, det är alldeles för högtidligt till."
Hon strök tillbaka hårtestarna och
började ordna med hatten, men hon såg
sig inte i spegeln. Fritz observerade
det, utan att han egentligen tänkte på
det. Han observerade också, att det
var en mycket solstekt hatt, och att
bandet, innan det blifvit hvitt, troligen
en gång varit ljusblått. Dessutom hade
hon ett par spritt nya, bruna
bomullsvantar.
Ingendera sade något på en stund.
Hon sysslade fortfarande med hatten,
men slutligen tycktes hon ha fått den
som hon ville, ty bomullsvantarna lade
sig i hennes knä. Det var något af
stilla lugn i deras sätt att göra det och
i hennes sätt att hålla vantarna i kors.
Hon såg ut, som om hon skulle kunna
sitta på det där viset precis hur länge
som helst. Fritz undrade, hvarför han
märkte allt hvad hon tog sig till. Men
det var väl, för att han var så gement
nervös. Med ens kände han, att han
måste tala. De ljusblåa ögonen hade
af någon orsak stannat på resväskan
under soffan.
"Hvad skall fröken Mark göra i
staden?"
"Sälja tio tunnor potatis. Men först
och främst far jag för att inte bli
galen." De ljusblåa släppte väskan och
sågo stadigt på honom.
"Galen?"
"Ja, Så och så många gånger om
året tror jag, att jag skall bli det, och
då far jag till Stockholm."
"Det var underligt," sade Fritz,
och det föreföll honom, att precis
detsamma skulle fru Martha ha sagt. "Och
hvarför skulle fröken Mark bli
galen?"
"För att det är det enda, man har
någon utsikt att kunna bli på
Björntorpet."
Fritz blef långsamt rödlätt. Han
drog upp mungipan litet. Det slog
honom att hon hade en ovanlig förmåga
att säga saker och ting koncentreradt.
"Jag tycker, att Björntorpet är ett
ovanligt vackert ställe,’’ sade han efter
en stund.
"Utmärkt." Hon nickade. "Det
är ett sådant där ställe, som alla
människor tycka är så vackert, och som
ingen skulle vilja bo på."
Fritz1 vänstra ögonlock sänkte sig
långsamt.
"Ni förstår, att när man kan
hvarenda gråsten så bra, så man nästan vet
hvad den heter — fast det där kan ni
förstås inte begripa." Hon slutade
synnerligen bestämdt och vände litet på
hufvudet. En anslagstafla om spottning
ofvanför trappan till nedre salongen
föreföll att plötsligt intressera henne.
Fritz å sin sida ägnade för några
sekunder sin hela uppmärksamhet åt
ett gammalt gräsgrönt exemplar af
turistföreningens årsskrift, som låg på
bordet. Han kunde inte för sitt lif
hjälpa det, men det kröp öfver honom
en, i betraktande af omständigheterna,
högst malplacerad känsla. Det var
förstås otäckt synd om henne. Att aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
