- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1913 /
820

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fru Gunhild likväl icke öppnar ögonen,
lutar han sig fram över det runda
bordet, vars skiva är av alrot. Han rör
vid de vita linnesakerna och slutligen
tar han boken i svartfärgat, slitet
kalvskinn, slår upp pärmen och läser med
närsynta ögon:

Christi efterföljelse och All
werld-zens fåfängheetz föracht.

Herr Abraham suckar omedvetet
och börjar bläddra i boken som är
späckad med märken. Ett efter ett tar
han ut sju små kopparstick, samlar dem
i handen, stryker och glättar dem, men
fäster sig föga vid, vad de föreställa.
Under tiden slår fru Gunhild upp
ögonen.

"Hur går det med slåttern?" frågar
hon.

"Gud ske lov jo — jo vars." Han
lägger ifrån sig kopparsticken, böjer
sig fram och stryker lätt över hustruns
axel och arm.

"Vad tänker kära Gunhild på? Här
— här i ensamheten."

Hon gör en butter min och låter
huvudet sjunka. Herr Abraham
fortsätter hastigt:

"Jag menar, att det är icke nyttigt
för Gunhild. Min salig mor brukade
säga, att kvinnor i välsignat tillstånd ej
ha gott av att tänka. Likaså står det i
Skriften, att var dag har nog av sin
plåga. Gud råder för allt, stort som
smått. Men jag menar, att Gunhild
skulle gå ner och se om huset. Där
nere går allting vind —"

Han tystnar. Det fräsande ljudet
av jämt mejande liar har upphört. I
dess ställe hör han drängarna skratta
och prata sinsemellan.

Fru Gunhild säger:

"Jag orkar icke. Jag är så
besynnerligt trött. Kanske att det är doften
av det nyslagna höet, som söver mig.
Jag har svårt att andas, och ibland
flammar det för mina ögon."

Herr Abraham . sticker huvudet ut
genom fönstret, sakta, försiktigt som
en räv. Osedd ser han drängarna nojsa
med varandra ute på gärdet, rättaren
har gått in till sin hustru.

Han drar sig tillbaka ur fönstret,
han står stilla en stund och stirrar
bekymrad framför sig.

"Där hör Gunhild," säger han,
"drängarna leka och nojsa. Rättarn
har gått till sin hustru. Jag skall föda
dem, kläda dem, giva dem lön, men
arbeta vilja de icke. Och här sitter
Gunhild och tänker på nya utgifter.
Nya utgifter i dag, nya utgifter i
morgon, ständigt. Vad är nu detta?"

Han rör vid linnet och spetsarna.

"Finns det inte små kläder och
blöjor efter de andra barnen? Och
varför så fint? Gunhild vet, att små barn
smutsa ned och förstöra. Vad sitter
Gunhild och tänker på? Tror kanske,
att det skall bli ett stort döpelsekalas
med många inbjudna. Men då måste
jag säga nej till min egen sorg. Vi
skola bjuda de faddrar, av vilka barnet
kan vänta sig något gagn. Inga andra.
Vad tänker Gunhild på?"

"Ingenting. Vad skulle jag tänka
på?"

"Bliv då här och vila," säger herr
Abraham och stryker henne över
huvudet. Han går mot dörren, men
vänder sig om.

-I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0828.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free