Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Kanske Gunhild tänker på någon
gåva vid kyrktagningen ? Gunhild har
ingenting att klaga över. När Abraham
föddes, fick Gunhild det underbart
vackra och dyrbara korset av guld och
rubiner, som tillhört min salig mor.
Min salig mor hade tre verkligt
dyrbara smycken, korset, den ryska
emaljringen med fem diamanter och fem
turkoser, och slutligen pärlkedjan. Mor
fick tre barn och tre smycken.
Gunhild väntar nu sitt fjärde barn. Men
jag kan icke trolla fram något smycke."
"Jag önskar ingenting," säger fru
Gunhild och sluter ögonen. "Jag
önskar ingenting för min egen del —"
Genast säger herr Abraham:
"Det lilla barnet behöver
ingenting, varken silver eller spetsar. Ett
litet barn behöver moderns omvårdnad
och sin fars kärlek. Det är allt. —
Bliv nu här och vila, eftersom kära
Gunhild är trött."
Herr Abraham går, dörrklinkan
faller i lås. Efter en stund tystnar
drängarnas prat och liarna fräsa åter i
gräset.
Fru Gunhild sträcker på armarna,
sträcker på benen. Hon är stel och
öm. Huvudet är tungt och på samma
gång tomt. Hon. tar stöd mot bordet
och reser sig. Genom fönstret ser hon
sju krökta drängryggar och sju krökta
pigryggar. Drängarna äro barhuvade,
pigorna ha schaletter. Bakom dem står
herr Abraham Lilja, gråklädd ’med en
solkig mössa på huvudet. Han snor
det gråvita skägget mellan
handflator-na, och på skäggets rörelse kan hon se,
att han står och mumlar för sig själv.
Hon blir led på att se herr
Abraham Lilja. Långsamt drar hon sig inåt
rummet och sätter sig i fönstersmygen
vid det östra fönstret vars lucka är
till-skruvad. Hon sitter framåtlutad med
vitt skilda knän.
Hödoften sticker henne i näsan, och
hon känner, att hon skall nysa. Hon
tänker på, att hon i hast måste önska
sig något, ty en nysning och än mer tre
efter varandra följande ha förmågan att
bestyrka och bekräfta en önskan. Först
tänker hon på mannen och gården.
Under aderton år har hon icke hört
talas om en riktigt god skörd, och hon
skyndar att önska en god skörd. Hon
tänker på förlossningen och önskar en
hastig, lindrig förlossning. Slutligen
tänker hon med en viss rädsla på
barnet. Hon önskar ett gossebarn. Hon
önskar, att han skall bliva vacker, god
och klok. Hon önskar, att han skall
brås på hennes släkt och icke på
Liljorna, som hava grå, långa hästansikten,
gråvitt hår och gråvita ögon.
Under det att hon tänker på allt
detta, förgår lusten att nysa. Och hon
småler åt sina dårskaper.
Emellertid ha hennes tankar nu
fastnat vid barnet och komma icke loss.
Tre gånger har hon varit havande, men
aldrig förr har hon varit fylld av en
sådan myckenhet besynnerliga och
oroliga tankar. Med Thomas a Kempis i
hand har hon sökt driva bort dessa
tankar. Hon tror, att de äro syndiga.
Egentligen är det icke tankar. Hon
ser, vare sig att hon håller ögonen
öppna eller sluter dem. Hon ser sonen.
Han är vid pass tjugu år. Han är hög
och rak. Han har hennes ögon, Bour-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
