Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon går bort till fönstret. Ett ulligt,
nästan helsvart moln har dragit över
solen. En rad större och mindre
ulltappar följa. Just som fru Gunhild
sticker ut huvudet, går solen ut ur det
första molnet, och ljuset skär illa i
hennes ögon.
Hon drar sig hastigt ur fönstret och
trycker handen mot ögonen. En stund
blir hon stående i fönstersmygen, lutad
mot muren. Åter sticker hödoften
starkt i näsan, och hon känner att hon
skall nysa.
önska dig något, tänker hon och
småler åt sina dårskaper. Men välj nu
icke så länge —-
Då hör hon honom säga:
"Önska, att jag måtte se —"
Hon hör det så tydligt, att hon
måste vända på huvudet. Men hon
förstår, att det är han som talar, han som
står bredvid henne med sin kind tätt
bredvid hennes. Han ber för sig.
I ett nu slå flammorna upp. Det
är icke en rädsla med mellanstunder
och mellanrum. Det är ångest överallt
och i varje ögonblick. Hon kan springa
bäst hon vill, hon kan springa som
råttan i fällan. Hon ställer sig och
stirrar upp och ned för muren. Men
det finns inte en punkt på muren, som
icke klibbar av ångest. I varje
ögonblick finns ångesten. Hon kan icke
blunda ifrån den, hon kan icke hålla
för öronen. Om hon kastar huvudet
häftigt av och an, kan hon likväl icke
kasta bort den.
Och hon vet, att ju mer och ju
starkare hon tänker på detta, desto säkrare
skall det komma.
Nu ser hon också Brita. Hon ser
de klargrå ögonen. Hon ser sig själv,
hur hon står med barnet på armen. Hon
håller ett brinnande ljus framför barnets
ögon och för det sakta av och an.
Bakom henne står herr Abraham
och viskar:
"Nu tyckte jag, hon vände på
ögonen. Nu tyckte jag —"
Allt detta ser hon och hör. Och
hon vet, att ju mera och starkare hon
tänker därpå, desto säkrare skall det
komma. Från den stund, då hon visste
sig havande, har hon hållit sig undan
för den blinda. På tå har hon smugit
sig förbi, blundande för att icke se
händerna som känsligt famlande söka
i luften. Tre månader har hon vistats
här i tornrummet, stängd från barnen.
Och hon har lyckats hålla ångesten
borta ända till den dag, då hon såg
sonen framför sig — en hög, vacker
gosse, med vita tänder, svartbrunt hår
och stora blåskiftande ögon.
Molnen glida över solen, ett efter
ett, fönstergluggen blänker och
slocknar, blänker och slocknar. Slutligen
blir den lysande starka strålen helt och
hållet borta. Det är, som om gluggen
täckts av en mörkgrå hinna.
Denna enformiga och stilla dager
ger något lugn. Fru Gunhild sätter sig
i den svarta emmastolen. Hödoften
ligger tungt över hennes bröst. Hon
tar boken från bordet och bläddrar.
Bokstäverna flyta samman, raderna
slingra som mörka maskar. Men hon
släpper dem icke i första taget.
Slut-liger rädes hon dock, att det skall skada
hennes ögon, och hon lägger boken
ifrån sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
